Det blir inte någon vägslitageskatt, åtminstone inte i närtid.

– Det vore ju väldigt dumt att genomföra förslag som inte är bra, säger finansminister Magdalena Andersson (S) till TT.

Utredningen om en eventuell vägslitageskatt, eller kilometerskatt som den kallats, ska lämnas över till regeringen på tisdag – nästa tre månader försenad.

Stark kritik

Många har varit kritiska till idén, såväl näringslivet, LO och företrädare för landsbygden, och påpekat att det påverkar möjligheten till jobb i glesbygd och skogsindustrin negativt. Bland annat har Edward Riedl (M) kallat skatten norrlandsfientlig.

Nu kommer beskedet att regeringen tar avstånd från förslaget redan innan det har presenterats och lägger ned planerna i sin nuvarande form.

Ska ta fram nytt förslag

Både Andersson och miljöminister Karolina Skog (MP) säger till TT att utredningen inte har sett över möjligheterna till en geografisk differentiering av skatten i tillräckligt hög grad.

Något som flera debattörer har påpekat kan slå hårt mot landsbygd som saknar järnvägs- och sjöförbindelser.

Nu inleder regeringen arbetet med att ta fram ett reviderat förslag, något som kommer att ske i regeringskansliet. Ingen ny utredning kommer att tillsättas.

Inget misslyckande

Skog ser inte det här som ett misslyckande för MP säger hon till TT:

– Nej, ambitionen är att vi ska lägga fram ett förslag under mandatperioden, precis som vi har sagt. Men vi vill lägga fram ett bra förslag, inte ett halvdant eller dåligt förslag.

Det började när hon skulle boka in sig på Växjö konserthus för några år sedan och det inte fanns en enda ledig kväll. Plötsligt såg hon mönstret – att alla artister åker till samma ställen som efter ett upplöjt spår, år efter år.

– Då tänkte jag att det i trakten av Växjö säkert finns ett fint Folkets hus som står oanvänt. Och att det är likadant runt om i landet, säger hon.

Fyra nya orter i 25 landskap

Så föddes idén till ”Expedition Babben”, turnén som söker sig utanför allfartsvägarna.
– Jag bestämde mig att för bara uppträda på orter som jag inte hade besökt tidigare. Målet var att hitta 100 nya orter, fyra i varje landskap, säger hon.

Det visade sig inte vara helt lätt. Men hon tog hjälp av lokala tidningar, nyhetsblad – och facebookgrupper. I vissa landskap blev gensvaret enormt, som i Östergötland till exempel.

Fick enormt gensvar

– Jag bad om tips på lokaler i Östergötland på facebook. Efter två dagar hade inlägget delats 198 gånger och genererat 220 tips. Jag blev tvungen att tacka nej till flera, fina ställen, berättar hon.

Skillnaden är stor mot att uppträda på de vanliga ställena på större orter.
– Ja, man har ju inge loge precis, använder samma toa som publiken, morsar på alla och tar en fika med arrangörerna innan. Det är jättemysigt, säger hon.

Eldsjälar sköter lokalerna

Och lokalerna har varit allt från hembygdsgårdar och Folkets hus till godtemplarlokaler.
– Man kör mil efter mil i skogen och plötsligt kommer man till en ort med en väldigt fin lokal. Och möter otroliga eldsjälar som sköter den, säger hon.

Lokalbefolkningen hjälper också Babben med underlag för lokala skämt. Som i när hon uppträdde i Markaryd och fick veta att polisen hittat tjuvgods i byn Axhult.
– Då googlade jag på Axhult och såg att det var typ tre hus och en busshållplats. Skämtet blev att jag inte fattade hur man kunde gömma något där, berättar hon.

Gillar ha lite jord

Själv uppvuxen på en gård på Gotland förstår och uppskattar Babben det engagemang och den kraft hon möter på sin landsbygdsturné. I dag har hon bara en ”halv stuga” på Gotland.

Men har köpt ett sommarhus nära Enköping för att ”ha lite jord” som hon säger.
– De tidigare ägarna var väldigt duktiga så jag har 22 rabatter med olika perenner som jag försöker lära mig. Numera får trädgården en engelsk, vildvuxen stil, säger hon och skrattar.

Tre snabba frågor till Babben

1. Vilken sorts humor eller komiker skrattar du åt?

– Jag älskar Jimmy Fallon på TV, ”The Tonight Show.

2. Vilket är ditt värsta minne från en ståuppföreställning?

– En gång på ett konferenshotell när publiken var full och arg. Det visade sig att företaget hade allvarliga ekonomiska problem som de antagligen hade pratat om under dagen, de gick i konkurs en månad senare.

3. När du var du riktigt arg senast?

– Kan inte säga exakt, men gränslösa personer är väldigt tålamodskrävande för mig. Människor som bakom ett vänligt leende bara tar och tar och tar ens energi.

Läs också: Första hjälpen! Så hanterar du mänskliga energitjuvar

Vill resa till Grönland

Namn: Barbro Karin Viola Larsson.
Ålder: 60 år.
Familj: Dottern Sofia, 25 år
Bor: Lägenhet i Solna.
Drömmer om: Att resa till Grönland
Aktuell: Som ny programledare i nya humorserien ”Bäst i test” som börjar sändas fredagen den 10 mars, kl 20 i SVT1.

”Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd”.

Sa Kjell A Nordström, en av Sveriges högst betalda föreläsare, på Nordic Business Forum i Stockholm nyligen. Han beskrev ett framtida scenario där urbaniseringen gjort världens storstäder till de globala vinnarna som drar åt sig människor, idéer och pengar.

Fem miljoner invånare

Om 30 år kan Stockholm närma sig fem miljoner invånare. Då dräneras landsorten och de mindre städerna.

”Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit. Och du finner dem i ställen som stortorget i Avesta”.

Skiten träffade fläkten

Citaten kommer från Veckans Affärers artikel från eventet och spreds snabbt i media. Man kan säga att skiten träffade fläkten.

Landsbygdssverige har inte varit så uppretat sedan Anna Kinberg Batra hävdade att stockholmare var smartare än lantisar (och fick be om ursäkt).

Sociala medier kokade

Kommunalråd, landshövdingar och bondeledare rasade, sociala medier kokade. ”Har han ens besökt Värmland?” undrade Nya Wermlands-Tidningen.

– Jodå, på älgjakt i Ekshärad bland annat. Och på Gotland är jag ofta. Vi har ett hus i Visby, säger Kjell. Han verkar inte skakad av uppståndelsen men vill förtydliga detta med skräpytor:

– Föredraget var på engelska och jag använde orden ”junk spaces”, ett begrepp som myntats av en holländsk arkitekt.

Formade av människan

Han menar övergivna ytor, sådana som formats av människan och sedan lämnats. Går det tillräckligt lång tid kan man knappt se att här en gång låg ett torp eller en åker.

– Furillen på Gotland var ett sådant junk space, säger han om halvön som hyst en kalkstensindustri och varit militärområde. Nu finns där designhotell, finkrog och olika kreativa verksamheter.

– Därför att en person kom dit och såg en diamant i slagghögarna och de öde byggnaderna.

Krymper ytorna

Med den definitionen krymper ju skräpytorna rejält, från hela landsändar till rätt avgränsade områden. Och det är alltså inte kört, inte ens för en riktigt skräpig skräpyta.

För den som bott på landsorten ett tag är det märkvärdiga i stället att där numera faktiskt finns både universitet, underhållning och shopping.

I en utsträckning som var svår att föreställa sig för 50 år sedan.

Tio mil för korv

Samtidigt finns det förstås områden där man får köra tio mil för en varmkorv. Men generellt är det ju inte bara storstäderna som utvecklas och moderniseras, det gör även landsorten.

Och om storstäderna växer så tycks det varken vara på Värmlands eller Gotlands bekostnad. I båda länen har folkmängden legat rätt stabilt i hundra år.

Ökar folkmängden

I själva verket (och beroende på invandringen) ökar folkmängden i alla län utom Norrbotten och i åtta av tio svenska kommuner, enligt SCB.

Så det här med fem miljoner stockholmare 2050. Hur ska det gå till när man redan nu får betala 3 miljoner för en garderob i Stockholms innerstad?

– När det gäller bostadspriser och lokalhyror har landsorten komparativa fördelar, svarar Kjell A Nordström, som den doktor i företagsekonomi han är.

Stort område

Och med Stockholmsregionen menar han ett överraskande stort område.

– Inte bara Mälardalen, man får nog slänga in Örebro också. Det handlar inte om att vi får en jättelik traditionell stad utan om stora urbana områden, som i Holland där bondgårdar, fabriker, speditionsfirmor och stadsbebyggelse ligger blandat. Man kan tänka sig att ett sådant område växer som ett band från Stockholm i riktning bort mot Oslo.

Hänger på kommunikationerna

Plötsligt är vi inte så långt från Värmland. Men det hänger på kommunikationerna, understryker Kjell och visar bilder i sin mobil på Siemens nya underverk till höghastighetståg.

– Kan köra i 500 kilometer i timmen! Då går det fort till Karlstad.

Gillar storstaden

För även om han själv gillar storstaden så tycker Kjell det är viktigt hur det går för hela Sverige.

Vad är då lösningen?

– Det behövs generella åtgärder. Framför allt när det gäller infrastruktur. Att flytta ut några statliga verk är inte lönt. Områden som kan skaffa bra förbindelser till tillväxtregioner klarar sig bättre.

Och om du vore kommunalråd i Karlstad, vad skulle du göra?

– Först se till att den kommunala byråkratin är sant serviceinriktad. Skattemyndigheten är en förebild.

– Sedan verka för att entreprenörskap ska bli en ”breddidrott”, särskilt bland de unga. Att syssla med egenföretagande borde vara lika naturligt som att träna fotboll.

”Vårda lokala nätverk”

– Sedan skulle jag vårda lokala nätverk. Det är när människor möts och samverkar som det händer grejor. Samt undvika att snabbt avfärda vilda idéer. Om någon vill bygga ett hotell av is? Det verkar ju helt stolligt. Ändå gjorde man det, i Jukkasjärvi, och det blev en succé.

Till slut, det här med fyllon och knäppgökar. Vilket fick en småländsk lantbrukare att anmäla Kjell A Nordström för hets mot folkgrupp.

Pratade med anmälaren

Inte utan glimt i ögat men för att ändå markera. Vad är det för en människosyn?

– Han ringde och pratade, anmälaren. Han var trevlig, säger Kjell som verkligen inte ser ner på landsbygdens folk. Som så många andra stockholmare kommer han själv därifrån.

Bodde i skärgården

– Mina första sex år bodde jag på Fiskö i Ålands skärgård, på min mormors gård. Vi hade tre kor, en gris, 7–8 får och höns. Häst lånades av grannen. Det var typiskt mångsyssleri; jord, skog och fiske. Jag har fina minnen därifrån.

Så vad blir slutsatsen, har Kjell pudlat för sina påståenden?

Pudlar några ordval

Nja, inte för trendspaningen, möjligen för några av ordvalen.

De övergivna ytorna kommer att bli fler, storstäderna att växa dramatiskt. Men slutsatserna har fått nyanser.

Inte döden för landsbygden

Att Stockholm har en globalt sett enastående tillväxttakt innebär inte döden för svensk landsbygd, den innebär en vagt ljusare framtid för landsbygden.

Om Stockholm är hett, blir Sverige hett. Det ser man redan på turismen.

Skjut inte budbäraren

Så gråt inte Avesta, försök hitta ett eget ”ishotell”. Men för de områden som ligger mest avsides blir det svårt.

Att skjuta budbäraren hjälper inte. Bättre då att ha mental beredskap.

Och helst några höghastighetståg att sätta in.

När man har passerat gränsen till Hälsingland tar det inte lång stund innan den första hälsingegården dyker upp. Som stora träslott ligger de längs vägen med utsirade förstukvistar och långa rader med fönster.

Präktiga och självmedvetna. En av dem är gården Skogens i Älvkarhed som tronar på en höjd med utsikt över sjön Grängen.

Vi möts av den tolfte generationen där, 36-åriga Elin Skogens, som just har uppfyllt sin dröm och flyttat hem igen med sin familj.
– Här växte jag upp, säger hon och pekar på det röda huset på gården där föräldrarna fortfarande bor.

Elins morfars farmor Skoga-Lisa föddes 1851

Det var en officersbostad som byggdes redan 1793. Den stora, vita gården byggde 1851, samma år som Elins morfars farmor, Skoga-Lisa, föddes. Året efter skapade den kände dalmålaren Svärdes Hans Ersson de vackra väggmålningarna i storstugan.

Släkten har bott här sedan åtminstone 1625. Så Elin går bokstavligen i sina förfäders fotspår här på gården. Men efter gymnasiet längtade hon bort och flyttade till Florens för att plugga. Sedan till Umeå för vidare studier och tog examen i statsvetenskap.

Hade släktgården i tankarna

Men hela tiden fanns släktgården kvar i hennes tankar. Hon startade en egen firma som hållbarhetskonsult för att hon som konsult kunde jobba var som helst. Hemma i Hälsingland till exempel.
– Så där började jag resonera och när jag ser tillbaka färgades nästan alla mina val av tanken på att flytta hem, berättar hon.

Ett par år senare träffade hon Henrik. På väg tillbaka till Umeå efter ett av hans första besök på gården så sade han plötsligt ”tänk om vi skulle kunna bo här…”

− Det var ett stort ögonblick, jag kände hur jag höll på att explodera inombords, men låtsades inte om någonting, berättar hon.

Började med att provbo på gården

Elin ville inte ”pusha” eftersom hon vet hur mycket jobb det är att hålla en sådan här gård i stånd. Det är mer en livsstil än ett boende. Men frågan var väckt och processen började leva sitt eget liv.

− 2010 bestämde vi oss för att hyra en lägenhet i huvudbyggnaden av mina föräldrar. På det sättet kunde vi provbo, känna oss för, under längre perioder utan att behöva kliva på varandra, säger Elin.

Men först ville de renovera, vilket inte är så enkelt när det handlar om en Hälsingegård från 1850-talet. Processen underlättades dock av att det stora ingreppet redan var gjort på 1940- och 1950-talen.

Rev upp de gamla brädgolven

Med ganska brutala metoder byggdes en för den tiden mycket modern bostad. Gårdens gamla dörrspeglar och bröstlister yxades bort för att ge plats åt skivor och köket gjordes om.

– Typiskt femtiotal, man hade nyss fått motorsåg och allt skulle gå fort. Men för oss var det skönt att det var så, vi blev friare i våra beslut. Men vi tog hjälp av kommunens byggnadsvårdare, Mimmi Göllas, berättar Elin.

Hon och Henrik rev ut alla golv för att kolla underlagen, lade på ny duk, isolering och sedan på med de gamla brädorna. All väggpanel, alla fönsterfoder togs bort för att kunna isolera om och sedan tillbaka med allt igen.

Gjorde en ny spis efter en bild på originalspisen

– Spisen rev vi ner och gjorde en ny kista, annars har vi återanvänt allt material som gick att ta till vara på. Muraren fick en bild på originalspisen och murade en likadan, säger Elin.

Resultatet är ett modern boende byggt med respekt för tidigare generationers val har matchats med familjens behov, prioriteringar och smak. Byggnadsvård, energieffektivitet och ekologiska material i botten, ny färg och nytänk på toppen.

Modern trerummare på 90 kvadrat

Elin, Henrik och de två pojkarna bor idag i denna trerummare på 90 kvadrat fördelat på ett kombinerat vardagsrum och kök, barnkammare och sovrum.

Lägenheten är inrymd i en liten del av huset, större delen är fortfarande orörd.…
– Den delen av huset får bara stå. Jag varken får eller vill röra den. Den hör mer till bygden än till oss känns det som, vi bara förvaltar den, säger Elin.

Som barn samlades minns hon hur familjen samlades i stora salen till kalas. Längre tillbaka i tiden hölls stora husförhör där som kunde vara i flera dagar så att prästen fick sova över.

Förr var gården nästan ett självhushåll

Elin undrar vad det ska bli av alla dessa stora gårdar när de inte längre används för det de var byggda för. Förr fanns här mjölkdjur, man var i stort sett självhushållande och många människor verkade och levde på gården.

– Jag tror på att bruka jorden och skogen. Inkomsten från skogen är helt nödvändig för att kunna återinvestera i gården och hålla den i skick, säger hon.

Båda Elin och Henrik har tagit motorsågskörkort A och B och har tillbringat ett par dagar till skogs tillsammans med sin inspektor för att lära känna bestånden. Men några egna planer på att bli jordbrukare har de inte.

Elin som de senaste åren arbetat åt Stockholms stad som strateg har fått ett nytt arbete med liknande arbetsuppgifter åt Uppsala kommun.

Båda kan arbeta hemifrån

Mestadels kommer hon att arbeta på distans här hemifrån. Henrik som är forskare har upprättat kontor i den gamla ladugården så även han arbetar hemifrån.

Äldste sonen Frans, nu trettonde generationen på Skogens, ska till hösten börja i Viksjöfors byskola, samma skola där Elin började första klass för trettio år sedan. Cirkeln är sluten.
– Ja, nu lär vi upp den 13:e generationen, säger Elin och syftar på sönerna Frans och Helmer.

Elins föräldrar bor också på gården

Namn: Elin Skogens och Henrik Josefsson.
Åldrar: 36 och 35 år.
Familj: Sönerna Frans, 5 år, och Helmer, 3 år. På gården bor också Elins föräldrar, Lena och Olle.
Bor: På Hälsingegården Skogens i Älvkarhed, söder om Alfta
Yrken: Båda arbetar hemifrån, Elin som konsult och Henrik som forskare.
Intressen: Elin, byggnadsvård, skog, mark, miljö och design. Henrik, klättring och löpning.

När skratten från parkeringen har tystnat hörs en snöskoter startat. Sedan går nästa motor igång och snart börjar en karavan med 18 snöskotrar sakta att röra sig. Norrbotten och Gunnarsbyn bjuder på perfekt vårvinterväder med enstaka moln på en annars klarblå himmel. Det här blir de elfte året som Tjejskotertouren gör samma resa.

15 mils skoterfärd genom vildmarken

Två dagar på snöskoter och cirka 15 mil genom den norrbottniska vildmarken.
– Mitten av mars är perfekt för en sån här färd. Mycket snö men inte för kallt och framförallt inte för blott, säger Ingela Degerlund som varit med sedan första resan.

Hon, Johanna Karlberg och de andra 16 kvinnorna bor kvar eller har sina rötter i byarna kring Gunnarsbyn.
– Det ligger mitt i skogen, väldigt fint. Jag tycker om naturen och livet här, säger Johanna.

Snöskotern är central vintertid

I det livet ingår friluftsliv och då är snöskotern central vintertid för henne och de andra.
– Det är kul att köra skoter. Jag vill inte åka skoter utan vill köra den själv, säger hon.

Hon planerar in den årliga turen med kompisarna i Tjejskotertouren  i kalendern i god tid. Till 10-årsjubiléet förra året lät Johanna och de andra trycka upp en jubileumsmössa.

Gillar farten och friheten

I  år gör man resan för elfte året i rad och alla ser mycket fram emot turen i det klara vårvintervädret, som det oftast är. De gillar farten, friheten och att de tillsammans kan ta sig till platser i naturen som de kanske inte skulle åkt till på egen hand.

De åker längs Malmens väg  där samer förr transporterade järnmalm med ren och akkja, som idag omvandlats till modern skoterled.

Stannar för att fika och njuta

Någon maratonkörning är det inte heller, Tjejtouren gör många stopp längs vägen

– Det är roligt att köra, men man måste få tid att stanna och fika – eller vara med och göra upp eld och grilla. Att bara få vara och njuta, det är perfekt rekreation, säger Johanna.

Under visningen av den gamla skånelängan från 1700-talet skakade de flesta på huvudet och vände i dörren. Huset i Hillarp i nordvästra Skåne såldes som ett renoveringsobjekt med friskrivningsklausul.

Taket var dåligt, de små rummen var sunkiga och det var egentligen bara badrummet som såg någorlunda ut. Det var inte mycket i huset som påminde om gamla tider.

Det mesta av husets ursprungliga arkitektur var gömd under tapeter och tretexskivor. Till och med takbjälkarna var tapetserade. Övervåningen var en oinredd kallvind och det skulle kräva mycket jobb att inreda den.

Handlöst förälskade

Men det stora renoveringsbehovet avskräckte inte Emma och Emil. Tvärtom, de blev handlöst förälskade i den gamla gården.

– Vi köpte huset innan vi fick barn och var beredda på ett par år som skulle vigas åt renovering. Hela gården andas förr i tiden och den känslan ville vi få fram i huset med, säger Emma.

Gården var en gång självförsörjande och hade 9 hektar mark. Dessa har nu sålts av och i dag har paret en tomt på 2 200 kvadratmeter.

Bakugn i original

Huset är inrett med en ljus bas, vackra vita putsade väggar, grova mörka takbjälkar och gedigna trägolv. Hallens stengolv lades in av den tidigare ägaren men ser ut att ha legat där sedan huset byggdes. I hallen finns även husets gamla bakugn i original.

Men det är bara den charmiga framsidan som finns kvar – baksidan togs bort då paret behövde plats att inreda en tvättstuga. En rustik trappa i järn med trätrappsteg leder upp till ovanvåningen.

Där uppe finns familjens sovrum samt en liten hall som används till arbetsrum. De nya fönstren, som i princip går från golv till tak, ger tillsammans med det spetsiga taket en näst intill sakral känsla i  sovrummen.

Klassiskt lantkök

Köket på nedre plan är stort och ljust, trots att det är lågt i tak, har mörka takbjälkar och små fönster. Det är ett klassiskt lantkök och har en vedspis med murad kåpa. Här har Emil murat upp en vägg med tegel, då paret tyckte vedspisens tegel var så vackert och ville fånga upp den känslan på fler platser i köket.

Vördnad för gamla föremål

Rummen är inredda med gamla, gedigna möbler. Emma har en förkärlek för loppisar och har hittat några guldgruvor där priserna fortfarande är låga. Fler av möblerna är egentillverkade och några har hittats ute i ladan.

– Jag gillar verkligen gamla ­saker. Varje sak har en historia att berätta och det känns fantastiskt att få ­inreda med saker från förr. Jag ­känner en sorts vördnad när jag ­håller i ett gammalt föremål. På ­något sätt länkar dessa saker samman mig med dem som levde förr. Nyss tog jag in en gammal dörr från ladugården som vi använder som ­gavel till vår säng. Varje gång jag ser den blir jag så glad, säger Emma.

Hittade hussvamp

Ute i stallet ser det ut som om tiden stått stilla. Där finns två boxar där det funnits grisar, spiltor till två hästar och bås till fyra kossor. Mjölkpallen hänger fortfarande kvar i taket.

– När man går in där kan man nästan höra djuren och känna lukten. Det finns också så mycket sparade saker ute i ladugården. Skönt att det bott folk här som inte har eldat upp allt. Vi har faktiskt hittat alla våra fina gamla dörrar därute, säger Emma.

Det är svårt att föreställa sig det renoveringskaos som har pågått i det fina huset. När paret skulle renovera köket upptäckte de att torpargrunden var angripen av hussvamp.

De blev tvungna att gräva ur, sanera, lägga makadam i tre lager, isolera med frigolit för att slutligen installera vattenburen golvvärme och gjuta nytt betonggolv. Emma och Emil gjorde en stor del av arbetet själva men valde att anlita ett saneringsbolag så att det skulle gå rätt till.

– När vi insåg hur omfattande hussvampsangreppet var gick luften ur oss. Vi skulle ju i princip bara byta köksskåpen och så hittade vi detta. Badrummet var också angripet så vi fick göra om det med, berättar Emma.

Hon och Emil trodde att de skulle kunna få ersättning från försäkringsbolaget men det visade sig att det var speciella restriktioner och de fick inte ett öre. I stället tvingades de ta ett lån för att klara saneringen av huset.

– Vi hade ett par tuffa månader då vi bodde i ett enda rum, där soffa, säng, köksbord, spis, kyl, TV och säng var inträngda. Någon toalett hade vi inte utan vi hyrde en bajamaja som vi kopplade till vårt avlopp, suckar hon.

Värmde vatten på kaminen

Så här i efterhand ser hon att de borde ha köpt en bod att bo i under tiden de renoverade för omständighe­terna var verkligen en prövning för deras förhållande.

– Vi hade bara kallvatten så jag fick fylla kastruller och värma på kaminen för att kunna diska efter middagen. Man kan verkligen säga att vi fick pröva på att leva ett 1800-talsliv. Mitt i detta elände miste Emil sin pappa. Det var en tuff period men vi kom starkare ur det, säger Emma.

Turen kom så småningom till vardagsrummet. Eftersom det var trångt och mörkt var planen att riva väggen mot ett anslutande sovrum och göra ett större rum. När Emil rev väggen hittade han svampangrepp även här. Det visade sig dock att svampen var utdöd och hade levt för 10–15 år sedan. Men för att ta det säkra för det osäkra sanerades även vardagsrummet.

Skönt när allt var klart

– Vi fick klart vardagsrummet lagom till jul och för att orka försökte jag fokusera på hur bra det skulle bli. Det är en pärs att upptäcka sådant här men man måste helt enkelt lösa det. Det var oerhört skönt när allt var klart och vi kunde leva normalt igen, säger Emma.

– Det är inte helt lätt att ha två små barn i ett sådant här kaos av jord och gammalt byggmaterial. Det har varit mycket jobb men det har blivit så fint, säger hon nöjt.

Fjällstugan knäpper i kylan och över natthimlen jagar ett färgsprakande norrsken som är så anslående att till och med en fjällvan ripjägare lämnar kaminvärmen och går ut för att titta.

Tillsammans med jaktkompisarna, som snarkar i storstugan, har han tillbringat några slitsamma dagar på snöskor längs de branta fjällsluttningarna.

Nu fastslår ripjägaren att skenet slår allt som han har hittills har sett i den vägen. Sedan tillägger han:
– Det går inte att se sig mätt, allt förstärks när det inte är något konstgjort ljus i närheten. Själv bor jag i norrländsk glesbygd, men att vistas här ute är något helt annat och jag har återkommit många gånger.

25 kilometer till vägen

Här bor barnfamiljen Nilsson-Vikingsson: Mamma Annika, pappa Jakob och de två barnen John och Aron. I alla fall under tre månader då paret är stugvärdar och sköter verksamheten åt STF i Tarrekaise norr om polcirkeln. Den ligger vid Padjelantaleden strax utanför Sarek.

Området är en del av det som sedan länge kallas för Europas sista vildmark. Visst finns det andra otillgängliga platser, men den som fritt vill röra sig i ett lika stort område utan att behöva ta hänsyn till vägar och byggnader måste söka sig utanför Europa.

– Det är få förunnat att bo så ödsligt. Det här går ju inte att köpa för pengar. Samerna har med all rätt tillgång till området, för övrigt finns det bara STF:s stugor, säger Annika.Jakob Vikingsson fyller i:
– Visst är det en dröm som går i uppfyllelse, att få vara nära naturen med barnen. Också vardagsrutinerna blir givande.

Det är 25 kilometer till närmaste väg och skoter, skidor eller (i nödfall) helikopter är de enda fortskaffningsmedel som fungerar om familjen måste ta sig till Kvikkjokk.

Sjukt förberedda

När de anlände var en av deras första åtgärder att utforska de närmaste omgivningarna, skaffa ett rejält lager med upphuggen ved och organisera en fungerande vardag.

– Knepet är att vara förberedd, speciellt maten har tagit tid, säger Annika Nilsson. Men vi märker att väl här är det mycket som är lättare än hemma. Vi slipper storhandlingar och stress.

Samer i arbete med renar, naturbevakare, skidåkare, fiskare, ripjägare och skotergäster tittar in för att handla lite från den sparsmakade butiken eller för att äta lunch. Andra stannar i flera dagar. En stor del av dem lever i trakten, för dem är omgivningen ”hemma”. Andra har rest långt för att uppleva norrsken och lappländsk vinter.

För Annika och Jakob är det först nu, i skarpt läge, som det visar sig om allt fungerar. Om skidor och packpulkor håller måttet, om kläder till vuxna och barn är riktigt prioriterade och om de tänkte rätt när de förberedde maten.

200 portioner spagetti

Annika visar menyn som mestadels består av sådant som hon har tillrätt och torkat i förväg hemma i huset utanför Skara. Sammanlagt rör det sig om 200 portioner spagetti med köttfärs, tortellini, korv med bröd, thaimat och renskav.

– Lever man så här blir maten viktig. Dels förflyttar vi oss mycket, vardagen är fysisk i allra högsta grad, dels tröttnar man på frystorkat. Det vet ju alla som gått i fjällen. Men vi har med oss tillräckligt och det enda jag kan få riktigt begär efter är färska grönsaker som är en bristvara här i Terrakaise.

I menyn finns också insprängd plats för röding från sjön Tarraure som ligger ett hundratal meter från huset. Men i dag, trots att det är en strålande dag, då familjen gör sitt första försök med pimpelspöna infinner sig inte fiskelyckan. Det kommer att ändras till det bättre snart, men för tillfället lägger de spöna åt sidan och sträcker ut sig på renfällar i solen.

Planerat för skräckscenarier

På frågan om de aldrig känner sig oroliga över att bo så isolerat med små barn, dessutom under vintern, skakar både Annika och Jakob på huvudet. Nej, eventuella faror har de värderat och tagit ställning till långt innan de tog skotern den sista sträckan från Kvikkjokk.

Båda två är duktiga på sjukvård, Annika efter många år som scout och Jakob efter sin tid i Försvarsmakten. De har planerat inför diverse skräckscenarier och vet hur de ska agera om olyckan är framme. Bland det värsta tänkbara är något som först låter ganska trivialt – att John eller Aron sätter i halsen – då finns det ingen hjälp och föräldrarna måste lösa situationen och göra det snabbt.

– Samtidigt tänker jag på allt jag inte behöver oroa mig över. Biltrafik existerar inte, sjöarna är frusna och varma kaminer är barnen vana vid hemifrån, säger Annika.

Högg sig i tummen

Sedan visar hon upp en sargad tumme, resultatet av vedhuggning som inte gick som planerat, och nämner att det i bakhuvudet ändå alltid finns en riskkalkyleringen. Varken hon eller Jakob beskriver sig som speciellt våghalsiga, men nu är de extra försiktiga på skidorna. Ingen av dem vill skada sig. Det behöver inte handla om något dramatiskt. Men en stukad fot, ett trasigt knä eller en bruten handled – sådant som i vanliga fall skulle resultera i ett läkarbesök och en kortare sjukskrivning – kan omkullkasta hela fjällvistelsen.

– Faktum är att det inte krävs så mycket mer för att vi skulle behöva åka hem, säger Jakob.

Tillbaka vid stugan står vattenhämtning på schemat. I den högre terrängen, under Tarrekaisemassivet toppar finns en källa som ofta är öppen trots rejäla minusgrader. Dit är de stora 25-litersdunkarna lätta att bära, hem vore det en plåga. De har hittat ett fungerande system med att dra de fyllda dunkarna med rep över snön i det svaga medlutet, men helt enkelt är det inte.

– Det känns ungefär som att rasta en stor hund, säger Annika.

Börjar du inte sakna vardagliga bekvämligheter?
– Nej, inga. Jo förresten, eltandborsten!

Detta är familjen Nilsson

Namn: Annika Nilsson, Jakob Vikingsson, och barnen John och Aron.
Gör: Civilingenjör och konsult med grundvatten som specialitet, respektive kvalitetschef.
Drömmer om: Lever redan i vår dröm.

Detta är världsarvet Laponia

• STF:s fjällstuga Tarrekaise ligger vid Padjelantaleden med det pyramidliknande fjället Staikas två toppar och glaciär inom synhåll.

• Närmaste väg finns 25 kilometer söderut i fjällbyn Kvikkjokk med ett tiotal fastboende.

• Området Laponia är Europas största sammanhängande område med så gott som orörd natur.

• Det omfattar 9 400 kvadratkilometer och rymmer de fyra nationalparkerna Sarek, Muddos, Padjelanta och Stora Sjöfallet samt naturreservaten Sjauna och Stubba.

• Laponia infördes på Unescos världsarvslista 1996.

I framtiden kan de som säljer naturguidningar få bättre förutsättningar. Finansdepartementet föreslår en rejäl momssänkning, förslaget är en del av en överenskommelse mellan regeringspartierna och vänsterpartiet inför budgetpropositionen 2018.

Förslaget ska ut på remiss och om det går igenom innebär det att regeringens satsning på skyddsvärd natur också ska ge effekt på turistnäringen.

Förslaget innebär också en rättvisare momssats. Idag har till exempel djurparksbesök, vissa sightseeingturer och transporter av turister till naturområden har bara 6 procents moms medan guidningar i naturområden har 25 procent.

Tänkt start för den nya momsen är beräknad till 1 januari 2018.

Skratt, barnskrik och glada tillrop hörs i det annars så stillsamma Horsaryd, nära Jämjö och Karlskrona.
På byvägen kommer ett livligt gäng gående mot fotografen för att få en härlig gruppbild. Den visar vilken enorm förändring som har skett i den blekingska byn på bara några år.

De äldre byborna gläds åt alla barn

Plötsligt finns fyra nya barnfamiljer i en by med nära 60 invånare – ett rejält uppsving för befolkningsstatistiken.
– Ja, många av de äldre byborna stannar oss för att tala om hur glada de är över att det blivit nytt liv här, säger Nicklas Andersson.

Han är en av de tre ungkarlarna som bodde ganska nära varandra, men som inte umgicks.
– Nej, det blev liksom inte så. Klart vi morsade på varandra och så där, men alla hade olika vänkretsar utanför byn, förklarar Nicklas.

Renoverade huset som ungkarl

Han själv är uppvuxen i byn och köpte sitt hundra år gamla skogstorp, mitt i Horsaryd för 13 år sedan. Här har han renoverat, byggt till och inrett varsamt till modern standard men med den gamla stilen bevarad.

Till exempel den murade vedspisen med öppen häll som Nicklas byggt efter gammal förlaga. Köksluckorna är i ljusgrå pärlspont, väggarna i fräscht vitt och golven i rejält trä.
– Jag hade aldrig kunnat tro att det bodde en ungkarl här. Min fördom var att de inte bryr sig så mycket om inredning säger hans sambo Anna och skrattar.

Träffades på buggkurs

I famnen har hon lille Alfred, 2 år, som är lite hängig och snorig i dag. Utanför köksfönstren är det fri sikt över skog och hagmark och det strövar dagligen älgar, rådjur eller vildsvin över tomten.

– Jag trodde aldrig att jag skulle en träffa en tjej som vill bo så här långt ute i skogen, säger Nicklas.
Men det gjorde han – på en buggkurs för fem år sedan. Anna var danslärare där och de blev båda snabbt intresserade av varandra.

Längtade efter livet på landet

– Jag är uppvuxen i en mindre ort, Nättraby, men har provat på livet i städer som Malmö och Lund. Även om det var kul, så längtade jag hela tiden efter att bo på landsbygden, säger Anna.
I dag har familjen katter, höns, stor trädgård och sonen Alfred kan springa fritt i den bilfria miljön.

Dans föder kärlek

Ett av de andra paren, Markus Wallinder och Linda Magnusson, träffades också via dansen. Inte på buggkursen men i Kristianopel en midsommarafton för fyra år sedan. Nu bor de i mitten av byn i sitt nybyggda hus, intill Markus blomstrande byggföretag. De har fullt upp med sin små döttrar, Alice, 2 år, och Wilma, 5 månader.

Linda och Christina var skolkamrater

– När jag hade flyttat hit fick jag veta att en gammal skolkamrat till mig också hade träffat en man här, berättar Linda.
Det var Christina Almqvist som hade träffat den tredje av ungkarlarna, Andreas Jelgard. De bor ett stenkast bort – snett över skogen – med sina två söner Elis, 4 år, och Nils, 1,5 år.

– Ja, en gemensam kompis uppmanade mig att ta kontakt med Christina och på den vägen är det, berättar Andreas, som flyttade hit från Lidingö när han fick jobb som sjöofficer och stortrivs med landsbygdslivet i Horsaryd.

Källarvinden blev festlokal

Han och Christina har renoverat och byggt ut det gamla huset till dubbla storleken. Gårdens gamla brygghus har lämnats orört används nu som grillhus. Den gamla källarvinden används av familjen som festlokal.

– Ja, här brukar vi samlas och fira midsommar och ha kräftskiva. Det är jättekul, berättar Christina.

Husets omgivande åkrar och ängar används som betesmarker av granngårdens kor och kalvar, vilket uppskattas stort av sönerna Elis och Nils under sommaren och hösten.

Ytterligare en barnfamilj

Förutom de tre ”ungkarlarnas” familjer har ytterligare en familj bildats utifrån ”ungmön” Maria Åkesson, som var klasskompis med Nicklas.  Hon träffade Magnus Malmström på dansbandsvecka på Öland. De bodde först inne i Karlskrona där de trivdes ganska bra med stadslivet i lägenhet.

Men så skulle Marias släktgård generationsskiftas – en herrgårdsliknande gård med stort gult boningshus, lagård och stallar. De beslöt sig för att flytta dit efter viss tvekan.
– Ja, ni ser ju själva, det är en hel del jobb som behövs göras på husen, säger Maria och pekar mot det slitna 1700-talshuset.

Båda jobbar i företaget

Men de trivs jättebra och jobbar nu båda två i Marias företag för landskapsvård. Och behöver inte vara oroliga för att dottern Märta ska bli utan kompisar för att de flyttat ut på landsbygden.
– Nej, nu är det många barn här som är i hennes ålder, säger Maria.

Hela fyra barn föddes 2015 i byn och det var under väntan på dem som vänskapen började spira. Anna och Nicklas berättar:
– När vi fick veta att det var andra par i byn som också väntade barn, tyckte vi att det vore kul att träffas. Vi lade lappar med våra kontaktuppgifter i deras brevlådor, berättar Nicklas.

Bjöd in de andra på en fika

De fick snabbt svar från de tre andra, att de gärna kom på en fika.
– Vi fann varandra direkt, alla var så trevliga. Så sen när vi var föräldralediga gick vi ofta ut på promenader tillsammans, det var alltid någon som var ledig, berättar Anna.

Familjerna ordnar också fester och andra aktiviteter ihop, och nu har killarna – som förr aldrig umgicks, blivit särskilt sammansvetsade.
– Ja, vi har gått på hockey och bowlat, det betyder jättemycket för oss, säger Nicklas.

Önskelistan blev verklighet

Han tycker att det hela är som en dröm som slagit in. Nästan alla punkter på den önskelista han skrev till själv för fem år sedan har gått i uppfyllelse.

– Jag har träffat en tjej som vill bo här med mig, fått barn och har ett kul och socialt liv här i byn, säger han.
Ja, nog har fyra barnfamiljer bidragit till en mer levande by. En by där 3 ungkarlar valde att slå sig ner, satsa på sina hus och förverkliga sin dröm om en familj och ett liv på landet.

Linnea Pettersson och kompanjonen Anna Ström har slagit sig ner i korgstolarna på Annas glasveranda hemma i Unnaryd. Här började allting för sex år sedan.
Då var Linnea gravid och började fundera över vad hon egentligen stoppade i sig och smorde in kroppen med.

Letade efter ekologisk hudvård

– När lilla Klara kom började jag surfa runt på nätet efter bra babyolja. Eftersom jag själv har mycket allergier gick jag också över till ekologisk hudvård, säger Linnea och brer smör på en bit fröknäcke.

Men i trakten där de bor fanns ingen butik med miljövänligt utbud. Det började en våghalsig tanke att gro hos båda. Tänk om de skulle starta en egen butik?

Båda lockades av tanken

För Linnea var det miljöintresset som styrde mest. Anna lockades av möjligheten att kunna arbeta med något intressant och meningsfullt på hemmaplan.

– Vi satt här och pratade ihop oss. Sedan åkte vi på en starta-eget-kurs i Göteborg. Vi bestämde oss för att satsa en lantbutik i Unnaryd med öppet några dagar i veckan som också fick vara lager för vår internetbutik, berättar Anna.

Fick byta livsstil helt

De resonerade mycket med sina män innan de drog i gång, för de visste att det skulle bli en tuff resa.

– Ja, i den stund vi fattade beslutet fick vi byta livsstil. Jag gick från en bra årsinkomst till noll kronor. Nu skulle vi klara oss på Anders lön, säger Linnea.

– Visst, vi har lite skog och hade sålt en villa och flyttat till hans föräldrahem så våra omkostnader är låga. Men ändå. Och så jobbar vi ju jämt! fortsätter hon.

Satsade mycket på marknadsföring

Hon och Anna hyrde en lokal inne i byn och i maj 2011 slog de upp dörren till Butik Paletti. De satsade mycket på marknadsföring i starten.

– Ja, vi körde många eventkvällar med modevisningar och producenter som kom och berättade – det var jättekul. Och så har vi nog varit på varenda byamarknad i Kronoberg också, säger Linnea.

Butiken intill församlingshemmet

Butiken ligger i den röda längan mellan församlingshemmet och Södra Hestra Sparbank. Därinne doftar det av tvål, te, kaffe och doftljus.

På hyllorna runt kassadisken står flaskor med lingonschampo, linoljesåpa, björksavsdryck och halländsk rapsolja, med mera. Påsar med lakrits, öländska bönchips och ekologiska kryddor.

Ekologiskt och schyssta villkor för arbetarna

Burkar fyllda med sylt och marmelader. De giftfria leksakerna har fått en egen avdelning. Det var den här sortens produkter de satsade stort på i början.

Med tiden har det hållbara modet tagit över allt mer. En orsak är att fler och större varumärken satsar på ekologiska kläder och schyssta villkor för textilarbetarna.

Benke svetsade klädställningarna

Linnea och Anna visar vägen upp för den smala, branta vindstrappan där barn-, dam- och herravdelningen finns.

– Vår bekant Benke i Simlångsdalen svetsade klädställningarna. Det var knepigt, så det gör han nog aldrig om! skrattar Anna.

Femtusen produkter i sortimentet

Benkes konstruktioner samsas med björkstammar och återanvända möbler och prylar. Överallt finns det saker att titta, känna och dofta på. Totalt har Paletti 5000 produkter i sortimentet.

Butiken blev snabbt en succé och sedan togs nästa steg – lite oplanerat. Under en träff kring landsbygdsutveckling träffade Anna och Linnea på destinationsutvecklaren i Eksjö, som blev intresserad av deras idéer.

Eksjös näringslivschef bjöd på lunch

Han bjöd in dem till Eksjö och där visade det sig att han och näringslivschefen hade gjort en mindre marknadsundersökning samt letat upp en lämplig lokal.

Anna och Linnea föll för ”lockropen” och öppnade sin nästa butik Paletti i Eksjö 2013. Det var rätt beslut. Kunderna strömmade till och de behövde snart hyra en större butikslokal.

Försäljningen fortsatte att öka, hela 41 procent på ett år. Nu beslöt Anna och Linnea att expandera ytterligare. De öppnade sin tredje butik i den betydligt större staden Halmstad 2015.

Allt tuffade på till den till den 15 augusti samma år.
– Klockan sex på morgonen kom samtalet, säger Anna.

Storbranden förstörde deras butik

Huset i Eksjö, där de hade sin butik, stod i lågor. Annas och Linneas verksamhet var en av tre som drabbades av storbranden i den gamla trästaden.

– Olyckligtvis fanns vår butik i den drabbade byggnaden. Men vi hade vårt försäkringsbolag, trogen personal och många kunder som stöttade oss, säger Linnea.

Redan dagen efter branden bestämde de sig. De skulle stanna i Eksjö och hitta en ersättningslokal. Tre månader senare kunde de inviga den nya butiken.

Nu när de ser tillbaka tycker de både att deras företag har vuxit rekordsnabbt – och haft en lång startsträcka.

Blygsam lön efter några år

Det tog flera år innan Anna och Linnea kunde börja plocka ut ens en blygsam lön. Det beror dels på att de har fått börja från noll flera gånger, ägnat mycket tid åt att hämta upp förluster, dels på att de var lite före sin tid.

– Även om de bara är sex år sedan vi startade, så ansågs då naturmaterial, miljö- och rättvisemärkta grejer fortfarande lite tråkiga. Det är först nu, 2017, som gemene man frågar efter de här grejerna. Nu ligger vi väldigt rätt i tiden, säger Anna.

Så fixade de företaget

Finansieringen: Startlån för butikerna i Halmstad och Eksjö. Bidrag på 50000 kronor från Tillväxtverket för att bygga en hemsida med nätbutik. (Varje butik har kostat cirka en miljon för inredning och startlager).
Marknadsföringen: Events, marknader, hemsidan www.butikpaletti.se och Facebookssidan, sök på Butikpaletti.
Antal anställda: Sammanlagt 15 personer på hel- eller deltid, samt timanställda.
Omsättningen: Runt 6 miljoner kronor.

Har samma bakgrund

Namn: Anna Ström och Linnea Petersson.
Åldrar: 37 respektive 44 år.
Aktuella: Driver gemensamt butikskedjan Paletti på landsbygden.
Bor: Anna i utkanten av Unnaryd, Linnea i Saraböke i Hylte.
Familj: Anna: Maken Donald och barnen Oliver, 7 år, och Marius, 5.
Linnea: Sambon Anders och barnen Clara, 10 år, och Judith, 6.
Kuriosa: Båda har en bakgrund inom resebranschen, turism, service och näringsliv.

För den som vill tjuvstarta eller inte vill ge sig ut själv och plocka är det kanske värt priset. Men 598 kronor kilot för färska nässlor är kanske lite väl högt för de flesta.

Nässlornas säsong har just börjat

Det är vad hemkörningsföretaget Mathem.se erbjuder sina kunder just nu. Kanske är det bara så här i nässelsäsongens linda detta är möjligt att sälja. Annars vore det frestande att ge sig ut på nässeljakt och få lite extrainkomster.

Våren har just börjat spira på den skånska landsbygden vid byn Nordanrå på gränsen mellan Staffanstorps och Burlövs kommuner. I mitten av byn finns ett ovanligt, stort tegelhus.

Utsmyckade dörrar

Här bor konstnärsparet Katarina och Ronny Hård, som välkomnar oss in i sitt färgsprakande hem. Redan i farstun stannar vi förbluffat till vid de utsmyckade, färggranna dörrarna. Är vi på väg in i ett sagoslott?

– Den här dörren har jag gjort av en gammal brudkista som jag tagit isär och klätt den ursprungliga, smutsgula och tråkiga dörren med, förklarar Ronny leende. Jag älskar att skapa teaterkulisser för att locka fram en alldeles speciell stämning.

Robusta handtag eller spakar

Varenda dörr är omgjord, halldörrar, toadörrar och skåpsdörrar. På många hänger det en kraftig spak eller kisthandtag som det låter om när de öppnas. Allt är robust, men ändå sirligt. Dessa dörrar ger huset en alldeles speciell karaktär.

Det här är Katarina och Ronnys  drömhus. Ett gammalt behandlingshem på 500 kvadratmeter som de med stor kreativitet har förvandlat till Norda Kulturhus. Här både bor och verkar de – och trivs varje dag.

Varje rum har sin färg

Huset är stort med mycket att upptäcka. Varje rum har en egen färg, med mängder av detaljer som det tar tid att hitta och ta in.
– Alla som kommer hit blir fascinerade och inspirerade, säger Katarina när vi vandrar genom rummen.

Tar emot grupper på inredningsvandringar

Därför tar paret emot grupper på inredningsvandringar. Då blir det soppa och fika kombinerat med en tur genom huset, kryddat med olika historier och skapande funderingar.

Ronny kan visa hur en tavla ramas in och Katarina trycker en bild i den grafiska verkstaden. Dessa inredningsvandringar är enormt uppskattade och alla deltagare hör av sig efteråt med idel positiva kommentarer.

Katarina är ursprungligen från Polen och kom till Sverige efter konststudier 1977.

Nu målar hon färgstarka tavlor och skapar konst med grafiskt tryck. Tavlornas motiv trollbinder och för tankarna till sagans värd.

Skapar konst av skräp

Ronny är dalkarlen som hittat till Skåne. Han har länge målat landskap, men är nu inne på mer nostalgiska målningar med gamla bilar. När han inte bygger något förstås, för Ronny är ständigt igång och skapar något av upphittade prylar, skräp och färg

Av det kan det bli en ljusstake, ett kyrkokors eller en rondellhund.
– Allting som räknas som skräp blir något, när jag har satt min touch på det, säger Ronny med ett skratt.

Ett gammalt stationssamhälle

Parets hus byggdes 1901 när lilla Nordanå sjöd av liv. Då var det ett stationssamhälle på järnvägen mellan Malmö och Simrishamn.

Runt de gamla gårdarna byggdes ståtliga hus upp med en tidstypisk arkitektur i tegel med byggnadsdetaljer runt fönster och tak.

Var ett behandlingshem tidigare

Från att ha byggts och ägts av en lantbrukare kom huset i Malmö stads ägo på femtiotaletoch förvandlades då till ett behandlingshem.

När huset sedan var till salu för 24 år sedan, föll Katarina och Ronny direkt för det.

Hade drömt om ett sånt hus

Detta trots att det då både såg ut som och kändes som en institution, med ljusgula dörrar och linoleummatta överallt.

Men konstnärsparet såg möjligheterna och vågad börja förvandla huset till vad det är idag.

– Det ångrar vi inte, säger de samstämmigt. För det här är ett sådant hus vi båda har drömt om och här har vi funnit vår lugna skaparplats.

Läs också: Inredningsintresset blev en affärsidé – kolla in i coola retrohemmet

Har tre hundar och åtta katter

Huset är verkligen lugnt och rofyllt, men för den delen inte tomt på liv och rörelse. I huset bor även tre stora hundar och åtta katter, som alla vill ha uppmärksamhet, mat och en kram då och då.

Hjälpte ungdomar som kommit snett

Kramar är något Ronny och Katarina inte håller inne med, för de är människor som bryr sig om andra. De har mycket kärlek att dela med sig av och hjälper gärna till där det behövs.

För några år sedan var de väldigt engagerade med ungdomar som kommit snett och behövde hitta ett sätt att komma ur sitt missbruk. Frivilligt gick de in och jobbade med andras barn för att vägleda dem på rätt väg.

Ville förhindra att andra förlorade sina barn

Anledningen var den tragiska saknaden efter Katarinas son som bara arton år gammal gick bort i en överdos. Vad kunde de göra för att förhindra att fler förlorade sina barn? Vad kunde de göra för att bearbeta sin egen sorg? På det här viset hittade de en väg.

I sitt engagemang med ungdomarna tog de hjälp av konsten, huset och den 70 kilo tunga hunden Wolfie. Ungdomarna som behövde en paus i skapandet passade på att brottas en stund med Wolfie, som snabbt blev en älskad maskot.

Ungdomar tittar fortfarande förbi

Ronny, som jobbar mycket med karikatyrer, lärde ungdomarna att slåss på pappret. Med humorns hjälp tog de sig an tunga problem och på något vis hjälpte det. De händer att deras ungdomar från den tiden tittar förbi och idag mår de alla bra.

Lever på sin konst

Idag lever de på sin konst och huset ger verkligen utrymme för skaparglädjen. De har var sin ateljé och det kompletteras med en ramverkstad och ett mindre tryckeri i källaren.

Huset andas glädje och värme. När vi tar ett steg ut i den svala vårskymningen så förstår vi hur inspirerade deltagarna i en inredningsvandring måste vara efter en tur i huset.

Läs också: Bildextra: De lämnade villan och byggde en medeltidsborg

Makarna Hårds 5 måbra-tips!

1. Ät vegansk mat.
2. Ge dig tid för meditation.
3. Gå långpromenader.
4. Ta en siesta mitt på dagen.
5. Skratta innan du lägger dig på kvällen, till exempel genom att titta på en rolig Helan och Halvanfilm.

Aldrig hade hon kunnat tro att hennes hobby skulle väcka andras intresse så till den milda grad. Men det gör det. Nära 60 000 personer följer Fridas Instagram konto ”Deskriptiv” i dag. De finns över hela världen, Japan, USA, och flera latinamerikanska och europeiska länder.

Började med ett privat konto

– Det började med ett privat konto för 2-3 år sedan, där jag både lade upp familjebilder och även naturfoton. Plötsligt hade 2 000 personer börjat följa mig, berättar hon.

Då fick Instagram upp ögonen för henne och via sajtent Instaview, som presenterar intressanta användare.
– Efter det hamnade jag på deras lista över konton som dyker upp som förslag när man söker. Då blev den en riktigt skjuts, antalet följare ökade från drygt 2000 till 20 000 på några veckor, berättar hon.

Antalet följare bara ökade

Frida hade redan tagit bort alla privata bilder på familjen, semesterresor med mera och omvandlade kontot till ett mer officiellt där hon bara lade upp sina konstnärliga foton.

Antalet följare har bara fortsatt öka stadigt och är nu uppe i drygt 57 900 följare. Varje bild får flera tusen gillamarkeringar.

Kameran skärper hennes seende

Hennes bilder har en lite drömsk och poetisk känsla. Hon har ett säkert öga för naturens skönhet som hon har utvecklat allt mer.

– Det är precis som att man skärper sitt seende när man tittar på omgivningen genom kameran. Jag ser hela tiden detaljer, vinklingar och vackra vyer när jag är ute, berättar hon.

Men så är hon ute i ur och skur också, så fort hon är ledig från jobbet som butiksbiträde i en jakt- och friluftsbutik. Och bangar inte för vare sig 30 plusgrader eller 40 minusgrader.

Så kallt att det var svårt att andas

– Nej, det var minus 42 grader en gång när jag och min sambo, som är renskötare, var på en renskiljning. Då var det svårt att andas och bilen som hämtade upp oss blev inte varm trots att den körts åtskilliga mil, berättar hon.

Kalfjället är en av hennes älsklingsplatser i naturen. Den fridfulla känsla hon får när hon ser de stora vidderna och himlavalvet ovanför.

Problemen försvinner på fjället

– Då är jag som mest lycklig. Det är helt tyst, inga bilar eller störande ljud hörs, och så känner man en svag fjällvind. Problemen försvinner – även om jag skulle vara begravd i räkningar hemma, så spelar det ingen roll där. Man lever i nuet, det är jätteskönt, säger hon.

Drömmer om en gård

Namn: Frida Lindgren.
Ålder: 23 år.
Aktuell: Som Instagramstjärna med nära 58 000 följare.
Bor: I lägenhet i Älvsbyn, men får om några år ta över farfars gård någon mil utanför.
Familj: Sambon Mikael Aira, 26 år, och två hundar.
Drömmer om: Att kunna ha djur, allt från hundar, katter och kanske till och med kor.
Fridas Instagramkonto heter ”Deskriptiv”.

Tre snabba till Frida

Vad skrattade du åt senast?
Min lilla hundvalp, en siberian husky, som är så charmig. Han hittar på galna saker hela tiden. Den gränslösa lyckan som en hund kan visa, är fantastiskt.

Vad gör dig arg?
Jag blir faktiskt sällan arg. Kan bli irriterad när jag är trött och saker går fel, men inte arg.

När gick något fel för dig senast?
– Min hårddisk med i princip alla mina bilder, över 30 000, kraschade före jul. Det var fruktansvärt – ändå var det en extern hårddisk.

Det är vårkänsla i luften trots att snön fortfarade ligger djup i byn Vitå i Luleå kommun. Djur och människor får extra energi när ljuset i norr återvänder.

Köpte fyra lappgetter

Extra mycket fart är det bakom ladugården hemma hos Ida Jonsson. I somras köpte hon fyra getter av den sällsynta rasen lappgetter.

Och nyligen föddes gårdens första killing fram, den livlige lille Melker.
– Jag brukar bara kunna stå och se när han skuttar och hoppar. Man blir glad av att se honom, säger Ida Jonsson.

Skuttar på foderbordet

Och Melker ser verkligen ut att trivas med livet. Ena stunden diar han sin mamma och nästa står har han skuttat upp på foderbordet.

– Ja, det gäller att hänga  med. Matbordet är lika mycket bädd som matbord. Det är inte bara Melker som gillar att vara där, säger Ida och ler.

Finns bara 300 lappgetter

Lappgeten är en utrotningshotad art men tack vare målmedvetet arbeta har den sakta vuxit så i dag finns 300 stycken i Sverige.

Ida Jonsson berättar att hon fungerar som en genbank där målsättningen är att rädda rasen.
– Därför är det ju extra skoj att vi har fått nytillskott, säger hon.

Barnen är glada åt killingen

Barnen Hugo och Havanna leker på en av snöhögarna intill. Sedan kommer de in i hagen och plötsligt är det tre småttingar som sprider glädje och energi.

– Barnen tycker ju att det här är fantastiskt. Att vi har fått en liten. Det tycker vi nog allihop, säger Ida och ler.

Melker gillar sly

Och mat finns i massvis. Bakom ladugården växer det en hel del sly och det gillar getter att kalasa på. Trots att Melker bara är två veckor gammal gnager han både här och där.

Femårige Hugo tar sig an uppdraget att försöka fånga in den spralliga lilla killingen – men se det låter sig inte göras.

– Melker har sin egen vilja. Det är bra. Jag tycker egentligen att allesammans har egna personligheter. Det är härligt, säger Ida.

Kan bli fler killingar

Men med lite list lyckas hon tar honom i famnen och får snart en varm nos mot sin mun. Den lille krabaten har blivit Vitås stora snackis och kan snart få sällskap av fler.
– Två getter till kan vara dräktiga. Det verkar så. Vi får hoppas, säger Ida.

5 fakta om den sällsynta lappgeten

1. Lappgeten är en nyligen upptäckt lokal lantrasrest från norra Sverige som är anpassad för ett liv på renbetesmark.
2. År 2001 tillvaratogs de första lappgetterna i Fatmomakke. Tre år senare hittades ytterligare två getter i Vilhelmina.
3. En del är lite satta medan andra har mer normal kropphöjd. De har något bredare huvud än allmogegetter.
4. De allra flesta är helt vita. Svarta, svartbrokiga eller delvis svarta eller grå djur har förekommit sporadiskt.
5. Vid årsskiftet 2012/2013 fanns det 176 lappgetter. I dag ligger antalet individer i Sverige på cirka 300 stycken.

Allmogegetter: Göingegeten, jämtgeten och lappgeten är utrotningshotade svenska getraser av oförädlad typ – det som även kallas allmogegetter.

Drömmer om en resa till värmen

Namn: Ida Jonsson
Bor: I byn Vitå i Norrrbotten.
Ålder: 28
Familj: Maken Mikael och barnen Hugo, 5, och Havanna, 3.
Yrke: Operationssjuksköterska vid Sunderbyn sjukhus.
Drömmer om: En semesterresa till värmen. Gärna Mauritius eller Nya Zeeland.

Han ser cool ut där han kommer gående, reportern Peter Lejon med sina solglasögon och sin skinnjacka. Det är han också, men under ytan ligger ångesten på lur.

Helt utan förvarning kan hjärtat börja skena, bröstkorgen krymper, det sticker i armar och ben, en yrsel och overklighetskänsla kommer över en så att man tror att man ska dö.

Fick sitt första panikångestanfall vid 21

Det kallas ett panikångestanfall, som ofta kommer som en blixt från en klar himmel.

Peter fick sitt första mitt under en föreläsning på Kalmar Högskola 1985, endast 21 år gammal, då han studerade Internationell Turism.

– Vilket berodde på att mormor så när tjatat livet ur mig om att jag borde plugga. Turismkursen verkade absolut lättast att ta sig igenom, berättar Peter med ett leende.

Upptäckte sin skrivförmåga

Anfallet skulle följas av fler. I dag, 52 år gammal och lokalreporter på Barometerns lokalredaktion i småländska Emmaboda, konstaterar han torrt:
– Ångesten tog tio år av mitt liv.

Färdig med turismen beslöt han sig för att bli historiker. Hans prisade C-uppsats handlade om sedan länge nerlagda Modala Glasbruk utanför Moshult. Wilhelm Mobergs födelseby.

– Jag gick all in i arbetet med den där uppsatsen, minns Peter. Efteråt fick jag ett massivt panikanfall som varade i nästan tre veckor.

Skulle ha det på papper

Men han hade erfarit sin skrivförmåga och bestämde sig för att bli lokalredaktör i Emmaboda. Han behövde bara invänta att dåvarande redaktör skulle gå i pension, samt skaffa någon form av papper på att han var murvel.

Det blev dagspresskursen på Poppius journalistskola i Stockholm.
– Där funkade jag förhållandevis bra, journalistkåren är ju nerlusad med neurotiker. Diagnoserna duggade tätt, skojar han.

Öppen om sin problematik

– Jag bestämde mig för att vara öppen med min ångestproblematik och sa till mina kursare: Skulle jag rusa iväg och bete mig allmänt underligt, så beror det inte på er, utan på att jag har fått ett panikanfall, fortsätter han.

Peter minns ett tidigare tillfälle när han låg och skakade av rädsla på en vårdcentral och hur läkaren då undrade om inte Peter hade lite problem med magen?

– Det kunde jag inte förneka. Man har ju det om man är i upplösningstillstånd. Då skrev läkaren ut Novalucol – mot panikångest, utbrister Peter.

Solglasögonen en viktig pusselbit

– I dag kan jag häva anfallen med djupandning säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen och drar ett djupt andetag, håller andan en stund och låter sedan luften sakta pysa ut.

Han upprepar övningen bakom slutna ögonlock. Antar jag. Omöjligt att veta eftersom Peter Lejon alltid bär solglasögon. Utomhus såväl som inomhus.
Solglasögonen blev en viktig pusselbit i Peters förståelse av sig själv.

Men kan uppfattas som udda av andra. En KBT-terapeut han gick till sa till exempel: ”Jaha du, inte mycket till sol härinne”.

– Jag förklarade att jag behövde solglasögonen för att skärma av mig från alla intryck. Då hävdade terapeuten att jag, med nittiofem procents sannolikhet, har Aspergers syndrom. Vilket bland annat innebär att jag har ett speciellt minne för detaljer, säger han.

Peter medborgarförslag gav resultat

Peters vardagsrum ger syn för sägen. Montrar, skåp och fönsterbräden är fyllda med figuriner, antika leksaker och glasföremål. Och Peter kan namnen på fabriker, stilepoker, glasbruk och designers som ett rinnande vatten.

Peter Lejons eget universum, det vill säga området han har att bevaka som lokalreporter, Emmaboda Kommun, utgör en stor del av Glasriket. Dessvärre är bruken i Johansfors, Åfors och Boda nerlagda.

Men i Boda finns The Glass Factory. Ett glasmuseum med fokus på framtiden. Att det existerar är i mångt och mycket Peters förtjänst.

– Jag skrev ihop ett medborgarförslag som föll i god jord, berättar Peter. I dag är The Glass Factory en högprofilerad verksamhet som samarbetar med Millesgården, Nationalmuseum, Louvren och American Swedish Institute, berättar han stolt.

Själv har han blivit den småländska hembygden trogen, bor på gården Långelycke med sin fru, två barn och många djur.
– Om man upplever sig omgiven av yttre faror fast man vet att hoten kommer inifrån, känns det tryggt att verka i en hemtam miljö, förklarar han.

Många spännande möten

En miljö som rymmer många spännande människoöden.
– Allra roligast är att hitta okända personer som uträttat något stort ute i världen, konstaterar Peter och berättar historien om bysnickaren från Tokelsmåla som kom på ett sätt att bygga i absolut lod. Hans utedass blev de rakaste i hela Småland.

– Mannen emigrerade till Amerika och startade byggfirma… och det är nu blir det riktigt coolt, säger Peter och stoppar in en prilla.
Som alla gudabenådade berättare vet han vikten av en konstpaus. Sedan fortsätter han:

– När dåtiden högsta byggnad, Chrysler Building, skulle få sin ”skruvade” toppspira, kunde byggarna inte få den i lod. Vem kallades in till bygget? Jo, vår man från Tokelsmåla!
– Jag älskar att skriva om det lillas betydelse för det stora.

Enklare på landet

Peter är intresserad av och utövar måleri, konst- och filmvetenskap och musicerande.
– Går ju precis lika bra på landet som i storstaden, om inte bättre, säger Peter, och frågar sedan retoriskt: Hur lätt är det att skaffa en replokal i Stockholm – jämfört med Emmaboda?

Gud som samtalsterapeut

Han känner fortfarande av paniken ibland. Särskilt när han jobbat för mycket och sovit för lite och försöker att hushålla med krafterna.
Ibland pratar Peter med Gud. Högt i bilen. Helt vanliga samtal om sådant som känns viktigt.

– Den enskilt viktigaste förklaringen till att jag lyckats frigöra mig från demonerna, konstaterar Peter. Gud är den bästa samtalsterapeuten och jag upplever ofta att jag blir bönhörd. Men jag är inte bokstavstroende.

Ibland frågar sig Peter vad som hade hänt, vem han hade varit, om inte ångesten hade varit en ständig följeslagare. Hade han lyckats förverkliga sim ungdoms rockstjärnedröm?

– Det får jag förstås aldrig veta. Men jag har accepterat att jag är en främmande fågel som tittar in genom fönster men sällan kommer in i värmen. Och det trivs jag med.
Ett bra perspektiv för en hängiven lokalreporter.

Drömmer om att återupprätta Glasriket

Namn: Peter Lejon.
Ålder: 52 år.
Yrke: Lokalreporter
Familj: Hustru Lotta Lejon Stenberg, biblioteksassistent. Sonen Calle, 13 år, och dottern Karin. 7 år.
Husdjur: Haflingerhästen Stark, åtta myskankor, sju katter och några får i antågande.
Bor: På en liten gård (5 ha) i Långelycke i Emmaboda kommun.
Udda intresse: Leta efter överväxta grundstenar från sedan länge nerlagda glasbruk.
Självpåtagen ambition: Att bidra till återupprättandet av det småländska Glasriket.

Det händer att stockholmare från norra delen av staden säger att det ”murknar” när kvällen kommer. R-en pyser och surrar.

Och visst ser det ”murkt” ut för uppländskan, fast inte är det becksvart.

– Jag tror att min pappas generation var den sista som pratade riktigt utpräglad dialekt, berättar etnologen Christer Wesström, som bor på Torrön utanför Östhammar i nordöstra Uppland.

Hänger i diftonger

Här var dialekten ganska lik norrländskan men med gotländska influenser. L-en var tjocka, r-en lite gotländskt surrande och vissa vokaler uttalades en aning dröjande så att de blev hängande i en diftong. ”Ja” blev ”jao” och ”nej” blev ”naej”.

– Det är en ganska grov dialekt, gjord för kommunikation och inte för konversation.

Christer tar några exempel. Älgjakten uttalas med tjockt ”l”, ett öppet ”a” och ordet blir avklippt i slutet. Jakten blir ”jaktn”.
Om man ringer ordningsmakten kommer ”poliiiesn”, utdraget på samma vis som en nutida stockholmare kan säga att ”de e så re bliiier”.

Öarna i kustbandet var ganska isolerade så de fornnordiska inslagen fanns kvar tillsammans med  ord och uttal som man kunde höra i hela norra Stockholmsområdet på 1800-talet.

– Det här är ett reliktområde där både språk och kultur bevarats, precis som på Gotland och i Dalarna, och nu gör jag mitt bästa för att samla och bevara de gamla orden, berättar Christer Wesström.

Klöpp, inte klippte

Det urgamla i hans samling är till och med fornnordiskt, nära isländskan.

– En gång kom en islänning på besök och han och en gubbe från Hållnäs kunde förstå varandra utmärkt. Ingen annan förstod men de pratade och hade så trevligt, berättar Christer.

De små fickorna med riktigt gammal uppländsk dialekt finns i Hållnäs, Österlövsta och Västlands socknar men Uppland är lång ifrån dialektfritt i övrigt, vad upplänningarna än säger.

– Folk i Uppland brukar säga att de inte har någon dialekt men visst hör jag uttryck här som inte används på annat håll, säger Anna Westerberg på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

Hon tar några exempel. ”Jag klöpp sönder tyget” i stället för klippte, tyget är ”tynnre”, inte tunnare och hon ”satte sig i bak” i stället för där bak.

Enköping finns också den klassiska dubbelbetoningen vi känner igen från Totte Wallins låt om Enköpingståget. Där har ”tå” och ”get” samma tyngd i betoningen.

Olika klang

Och lyssnar man sig fram finns det ännu mer dialekt att vårda.

– Varje del av Uppland har sin klang, säger Christer. Uppsala har sin, Norrtälje också och i Älvkarleby pratar de mer som man gör kring Gävle.

När man lyssnar sig fram genom både gamla och nya ljudfiler i dialektarkiven kryllar det av ”hare vare”, ”hurru du” och andra surriga ihop-dragningar med rötterna i Christers hemtrakter.
– Där säger man ” va ru vurre nors då?”, ”var har du varit?”. Det är en klassiker.

Ur-uppländska att öva på

Båolja = stirra.

Balj = mage.

Baljig =uppsvullen (när man ätit för mycket).

Årderberil = inte så smart. (Den som bara fick lyfta plogen och vända den när det vardags att plöja åt andra hållet.)

Pilunka = lättfotad dam.

Anterrerad = irriterad. Kan även betyda nervös.

Djärg = spindel.

Gullena = nyckelpiga.

Härdda = helgdag.

Bårdda = böld.

Härtn = hälften.

Kippskodd = barfota i skor.

Oknig = utomstående, ej släkt.

Ragasta = rya, gorma.

Sköta ve = skarva med något.

Tucka = trycka på.

Vingelhärvil eller vindärvil = person utan ordning, slarver.

Medieakademins årliga Förtroendebarometer visar hur mycket svenskar litar på företag, medier, samhällsinstitutioner, politiska partier och vissa andra organisationer. Och nu också andra svenskar – fördelat på landsbygd och storstad.

– Att vi valt att ställa den här frågan har flera bottnar, lite beror det på konflikten mellan stad och land som funnits både i Sverige och på andra håll. Det är ju en viktig funktion i samhället att vi litar på varandra, ju större förtroende man har för varandra desto bättre fungerar samhället, säger Toivo Sjörén, opinionschef på Sifo.

Litar mindre på storstadsbor

Av de 1 200 personerna som deltagit i undersökningen anger 60 procent att det går att lita på folk i allmänhet, medan 12 procent menar att det inte går.

Fler, hela 67 procent, menar att det går att lita på folk som bor utanför storstäderna medan 8 procent säger att det inte går.

Storstadsbor är man mer skeptisk till: Bara 51 procent säger att det går att lita på folk som bor i storstäder medan 17 procent säger att det inte går.

Stort förtroende för varandra

Toivo Sjörén framhåller att det här visar att vi svenskar generellt sett har ett stort förtroende för varandra.

– Här finns ändå ett rätt stort förtroende, på samma nivå som SVT och Skatteverket – även om det kanske inte riktigt går att jämföra.

Störst skillnad utanför storstäderna

Människor som bor i storstäderna har i stort sett lika stort förtroende för andra, oavsett var de bor.

Däremot är skillnaderna stora utanför storstäderna. Här är det uppemot tre fjärdedelar som litar på andra landsortsbor medan knappt hälften litar på invånare i storstäderna.

– Det finns ett tydligt gap. De som bor utanför storstäderna litar betydligt mer på de som också bor utanför än de som bor i. Det finns en sådan attityd. Närheten, att man tycker sig känna flera, det tror jag är en viktig funktion.

Några siffror ur undersökningen:

Så här litar folk på människor på landsbygden/Så här litar folk på människor i storstäder:

• Övre Norrland: 74 procent/46 procent.
• Norra Mellansverige (Svealand förutom Stockholm): 69 procent/45 procent.
• Västsverige: 68 procent/51 procent.
• Södra Sverige: 67 procent/47 procent.
• Stockholm: 68 procent/61 procent.

Ungefär lika många kvinnor som män tycker att de kan lita på människor utanför storstäderna, däremot är män mer misstänksamma mot storstadsbor, 21 procent av männen, och 12 procent av kvinnorna, anger att storstadsbor inte går att lita på.

De yngsta svarande (under 30 år) visar ett lägre förtroende för alla andra grupper.

Undersökningen utförs av Göteborgs universitet och Kantar Sifo.

En iskall vårvind sliter i trädgrenarna i det öppna landskapet kring Femtinge by. Inga skyltar visar vägen till teatern så Lands utsända åker fel. Hans-Åke får till slut ställa sig utanför den rödmålade ladan och vifta med armarna för att vi ska hitta rätt.
– Det är annat på somrarna, då vi har skyltar överallt, säger han.

Hans-Åkes föräldragård

Det här är hans föräldragård, där han som barn hjälpte till med de 20-25 mjölkkorna och slåttern. Körde traktor från 10 års ålder. Nu är jordbruket nedlagt sedan årtionden. Pappa Sigfrid, 80 år, bor kvar på gården och kommer ut för att hälsa.
– Det är roligt med teatern. Det kommer mycket folk från trakten som man inte har sett på många år, säger han och berättar att han sköter parkeringen under somrarna.

Magisk teatervärld inuti ladan

Vi går bort mot den gamla röda ladan. Bara en handmålad skylt fastspikad på två trästörar, skvallrar så här års om att det är något speciellt med den.
Innanför dörrarna öppnar sig en nästan magisk värld. En gammeldags teater med klarblå biljettkur, kulörta lyktor och röd sammetsridå och 150 sittplatser, de flesta på träbänkar som har lånats in från privatpersoner och föreningar.

Hundratals timmar av röjande och renovering

– Vi har mörklagt hela väggen bakom scenen, spikat upp svart tjärpapp för att publiken ska se den upplysta scenen under ljusa sommarkvällar, berättar Linda stolt.
Hon och Hans-Åke har lagt ned hundratals timmar på att röja och renovera den gamla hölogen.
– Ja, ni kan ju tänka er allt bråte som fanns här uppe. Det första året bara tokröjde vi, säger Linda.

Tre miljoner har sett Bamse-imitationen

Det har gått åtta år sedan hon och Hans-Åke tog beslutet att flytta från Stockholm. Båda är skådespelare med inriktning på komik. Linda är även sångerska och Hans-Åke ståuppkomiker med imitation som specialitet. Hans ”vuxenversion” av seriefiguren Bamse med vänner har setts av totalt tre miljoner på Youtube.

Efter att ha stångats i storstadens med stress och konkurrens om roller började tanken på att flytta till Femtinge ta form.
– Vi var alltid här på somrarna och tiden vi stannade här blev bara längre och längre för varje år. Vi mådde så bra av lugnet här, berättar Linda.

Allt fler uppdrag i södra Sverige

Så fick de allt fler roliga uppdrag i södra Sverige också. Mycket på eget initiativ också, de började skapa egna föreställningar som de turnerade runt med. Bland annat i satsningen Kultur i vården i Blekinge och Göteborg för landstingens räkning.
– Vi älskar att roa och göra folk glada. Och det år så kul att skriva sitt eget material, säger Linda.

Bor i undantagsstugan

Nu lämnar vi ladan och går över gårdstunet till den lilla gula ”undantagsstugan” där Hans-Åke och Linda bor. Vi kommer direkt in det ljusa köket med fönster åt två väderstreck och en kamin där elden knastar hemtrevligt.

Det är här, vid köksbordet, som Femtingeteaterns kreativa hjärta finns. Här sitter de med varsin dator och skriver ned ideér och texter som de testar på varandra.
– Om vi själva skrattar, brukar vi jobba vidare med idén, säger Hans-Åke.

Anita och Televinken gör succé

Det är här deras populära scenfigurer har vuxit fram. Till exempel Lindas livsstilscoach Ann-Britt Bengtsson som strålande glad levererar levnadsråd på bred västgötska.Eller cirkusparet Angelique och Philippe som i överdådiga dräkter visar rätt misslyckade konster och tricks.

Dessutom publikfavoriten: deras skruvade imitationer av Anita och Televinken som allid slutar med att spratteldockans trådar klipps av. Och Hans-Åkes imitationer av allt från Bamse till Leif GW Persson plus Lindas sångnummer, ofta örhängen från 1960- och 70-talen.

Katten är van med hög musik

– Jag brukar stå här och öva på sångerna, säger Linda och drar fram en gammeldags mikrofon på mattan i vardagsrummet.
Deras gamla katt Morris tittar upp för att se vad som står på, för sedan somna om igen på soffan.
– Han är så van vid liv och hög musik här hemma, att han knappt reagerar, säger Linda.

Hon och Hans-Åke har haft glädje av sin långa erfarenhet från teatervärlden. De kan allt från hur man riggar strålkastarna på bästa sätt vid scenen till hur man lägger upp en föreställning. Eftersom det bara är de själva som skådespelar gäller det att hitta fiffiga lösningar.

1 600 besökare förra sommaren

– Ibland spelar vi upp ett filmklipp medan vi blixtsnabbt byter kostym. Eller att den ena fortsätter att spela på scenen när den andra går bakom för att byta utstyrsel, berättar Hans Åke.
– Vi är ganska så slutkörda efter en-två intensiva timmar på scenen, fortsätter han.

I år blir det fjärde sommaren med teatern, de startade den 2014. Ryktet har spritt sig både i den närmaste trakten och orter och städer lite längre bort. Förra året letade sig över 1 600 besökare hit och de 14 föreställningarna var slutsålda.

Turnerar under vinterhalvåret

I år ska de samarbeta med två komediproffs från Blekinge, Elin och Mats Sandelius, i den nyskrivna ”Logshow Deluxe” – och blir  fyra på scenen.
– Det ska bli jättekul att samarbeta med Elin och Mats, ett riktigt lyft, säger Hans-Åke.

Ännu är det några månader kvar tills den hektiska teatersäsongen börjar. Under vinterhalvåret åker de ut med sina föreställningar runt om i södra Sverige på företag, event, riksteaterföreningar, med mera.

De är så glada över att de tog steget och flyttade hit.
– Ja, vi behöver lugnet här, det är så välgörande. Och så är det en sån frihet att själv skapa och bestämma över sitt arbete. Här får vi göra det vi själva tycker är roligast, säger Linda.

Älskar att driva sin teater

Namn: Linda Elaine Byman och Hans-Åke Andersson.
Åldrar: 39 och 48 år.
Aktuella: Med sin kommande sommarföreställning ”Logshow Deluxe”.
Bor: I undantagsstugan å Hans-Åkes släktgård i Femtinge, Sävsjö kommun.
Gör: Är skådespelare och artister, samt driver Femtinge teater på gården.
Familj: Varandra.
Drömmer om: Att få forsätta med det vi gör, spela, turnéra, skriva, beröra och glädja, och låta Femtinge Teater få blomstra och utvecklas.

Jägaren Örjan, bilmekanikern Stånk-Tommy, den överårige hårdrockaren Kenta och den sjukskrivne grävmaskinisten Ingmar Andersson är fyra av hans extremt folkkära rollfigurer.
– Ja, de verkar odödliga. Jag får hela tiden hitta på nya, knepiga situationer som de ska hamna i, säger han med ett skratt.

Barndomsvännerna började spexa

Christer ägde förr en restaurang i Bollnäs och där även barndomsvännen och kollegan Christian Wallin jobbade och de började spexa ihop.

De skrattade själva så att de tjöt åt de typer och situationer de spånade fram. Det mesta hämtat från hemorten Alfta med omnejd.

Youtubeklippen gjorde succé

De testade att lägga ut klipp på Youtube som de kallade ”Småstadsliv” och fick snabbt fick flera hundra visningar.  Ryktet spred sig snart i hela Hälsingland och snart även till övriga Norrlands inland.
– Och nu har folk söder om Uppsala upptäckt oss också, vi har haft föreställningar både i Stockholm och Göteborg, säger Christer.

Reklamen har växt explosionsartat

De ostylade och medvetet amatörmässiga filmerna tog folk med storm. I dag har Småstadsliv växt till en mindre nöjesindustri med filmer, teaterföreställningar, Youtubeklipp med hundratusentals visningar – och lokal reklam, som ökat explosionsartat de senaste åren.

Christer och hans lilla team, totalt tre personer, har spelat in hundratals filmer för allt från Lycksele bildemontering och XL Bygg i Ljusdal till Måbra  i Bollnäs.

Gör sketcher utifrån karaktärerna

Och företagen får finna sig i att reklamen blir lika egensinniga som karaktärerna från Småstadsliv som ingår.
– Det är ingen reklam där nån står och visar tänderna och säger att allt är så bra. Nej, vi gör vanliga sketcher utifrån våra karaktärer och bestämmer innehållet helt själva. Företaget får acceptera eller tacka nej, säger han.

Kanske just därför får reklamsnuttarna en sådan kultstatus och rekordpublik på sociala medier. Som filmen ”Ingmar Andersson lämnar in husvagnen på Lycksele bildemontering”. En halv miljon på Facebook har sett den folkkäre Ingmar hamna i trubbel igen.

Figurerna har egna Facebookkonton

Eller ”Örjan och jakttornet” som utspelar sig på ångermanländska Nylands Trä, där den tjurige jägaren ställer till det för personalen.

Småstadslivs egensinniga karaktärer har till och med egna Facebookprofiler och egna produkter. Som städerskan Agneta Patrulls t-shirten med texten ”Singel så ini helvete” och ”braköl,  en egen ölsort på Systembolaget, bryggt på Ljusdals bryggeri.

Eller jägaren Örjans eget bryggkaffe ”Svart och rivigt”, rostat på Guldrutan i Söderhamn.
– Ja, vi använder bara lokala producenter så långt det går. Och folk verkar tycka att det är kul att ge bort våra grejer som presenter, säger Christer.

Vad är då hemligheten, varför är de här figurerna så populära?
– Ja, det är väl en ganska snäll sorts humor om livet på en liten ort, igenkänningsfaktorn verkar stor. Många kommer fram till oss och säger att den där figuren måste ju vara Lasse i Husum eller liknande, säger han.

Kolla in Ingmar Anderssons våndor på Lycksele Bildemontering!

  Agneta Patrull försöker få till det på ett Bollnäs-gym!

Jägaren Örjan dricker kaffe på byggvaruhuset i Ljusdal

 Fick just sin femte dotter

Namn: Christer Johansson.
Ålder: 43 år.
Bor: I Alfta.
Aktuell: Med nya föreställningen ”När Tony kom till byn” där förre Black Jack-sångaren Tony Ljungström spelar sig själv.
Familj: Hustru Anna Hedblom och de fem döttrarna Mimmi, en vecka, Enya Lou, 5 år, Molly, 7 år, Tindra, 9 år och Emmy Lee, 16 år.
Drömmer om: Mycket och hela dj-a tiden.