Våren har anlänt sent till trakterna kring Rönngården i Lits-Böle, ett par mil norr om Östersund. Fågelsången är intensiv och de första gröna skotten skjuter upp i skog och mark.
Berit Henriksson kommer ut på gårdsplanen framför det röda boningshuset för att välkomna Lands utsända. Hon är 69 år – pigg och rörlig efter år av dagliga vandringar i skogen.
Berit kokar sylt i sitt tillagningskök hemma på Rönngården.
Vad Berit inte vet om skogens skafferi är knappt värt att veta. I över 20 år har hon drivit sitt företag som dels sysslar med plockning och förädling av skogens produkter, dels utbildningar och guidade skogsvandringar.
På senare år lägger hon tonvikten lite mer på det hon tycker är allra roligast, att vara guide på skogsvandringar.
– Ja, det är så kul att ta med en grupp människor ut i vår fina skog och visa dem allt ätbart som växer där. Sedan kokar vi kaffe över öppen eld och äter buffé med delikatesser från skogen och lokala mathantverkare, berättar hon.
Inne i gammelgården är det mysigt för gästerna att sitta.
Rönngården, som består av 28 hektar skog och fyra hektar inägor, är föräldragården för Berits make Per Henriksson.
Medan barnen växte upp jobbade Berit hemma i tolv år. Då fanns det får, grisar och höns på gården. Därefter arbetade hon bland annat som lärare i textilslöjd och hemkunskap samt inom äldreomsorgen.
Längtade hela tiden ut i skogen
Från den tiden minns Berit att hon alltid längtade till den skog som hon nästan aldrig hade tid att gå till.
– Jag mådde dåligt för det. Till slut kände jag att jag måste ge mitt stora intresse en chans, så jag sade upp mig från min anställning. Det fick bära eller brista, berättar hon
Berit Henriksson i sin älskade skog, här mår hon bäst.
Och som det bar. Det dröjde inte länge förrän en grossistfirma kontaktade henne och ville köpa det mesta av hennes produktion. Den kan kort beskrivas som en hantverksmässig förädling av skogens produkter som bär, svamp, blommor samt närodlade grönsaker.
Hennes sylt, saft, chutney, marmelad, torkade bärprodukter och picklade grönsaker har fått flera pris, bland annat guld i mathantverk för hennes Morotsmarmelad med hjortron. Verksamheten växte snabbt och Berits rykte spreds. Hon öppnade gårdsbutik och märkte av ett stort intresse från besökarna.
För att möta det började hon med utbildningar och guidade vandringar, med tema skogens skafferi. I dag får vi följa med henne på en matvandring genom gårdens skog. Vi passerar en rönn och Berit berättar att smaken av torkade rönnlöv påminner om bittermandel och passar utmärkt till efterrätter.
Delar generöst med sig av recept
Nässlor i olika form, som pulver, pesto och nässelvatten (häll kallt, kokt vatten över färska nässlor och låt stå i kylen och drick ett glas varje dag.
Hon nästan bubblar över av intressanta fakta. Och delar generöst med sig av sina recept. Till exempel sitt skogste som är en blandning av granskott, älgört, hallonblad, björkblad och rönnblad.
– Björkbladen duger för övrigt inte bara till te, utan kan i färsk form med fördel även användas för att friska upp en sallad, berättar hon.
Rallarosen är god att steka i smör
Rallarrosen är en lite udda matväxt som Berit rekommenderar.
– Den ska plockas just när den kommit upp. Då är den väldigt saftig och krispig. Den kan ätas som den är, eller stekas i lite smör och användas som sparris, säger hon.
– Man kan också koka en jättegod saft av blommorna, som får en vacker, hallonröd färg, fortsätter hon.
För henne som skogsägare är barrträden av stort intresse. Och Berit ser betydligt mer än sågat virke och massaved att utvinna ur dem.
– Ja, granskotten som kommer på våren kan du göra till exempel dricka på, förklarar hon.
– Tillsätter du mycket socker kan du även göra sirap. Ytterligare en möjlighet är att koka en soppa, kanske ingen höjdare rent smakmässigt men väldigt rik på C-vitaminer, fortsätter hon.
Tallaven god i soppa
Berit plockar försiktigt av lav från en tallgren. Har man inte egen skog får man fråga markägaren om lov först.
Manlaven, som växer på tallens grenar, är mest känd som vinterföda åt renen, men Berit försäkrar att den tillsammans med buljong, grädde, mjöl och en nypa salt kan förädlas till en riktigt god lavsoppa.
Det här var bara en bråkdel av de tips som Berit Henriksson har att förmedla om skogens skafferi. Ändå har vi till inte nämnt någonting om nässlor, kråkbär, enbär, alblad eller… myrstackar!
Har testat att äta myror
Jodå, Berit har smakat myror. Hon beskriver smaken som syrlig.
– Jag gillar verkligen mitt arbete. Att få vara ute i skogen och samtidigt få visa upp hur mycket det går att ta vara på där. Det är härligt, säger hon.
Namn: Namn: Berit Henriksson. Ålder: 69 år. Bor: i Lits-Böle Jämtland Familj: Maken Per 68 år, och tre vuxna barn: Henrik, 43 år, Johanna, 42 år och Kristina, 39 år, samt 15 barnbarn och bonusbarnbarn. Gör: Mathantverkare, utbildar inom mathantverk, leder ört- och naturvandringar, samt hyr ut stugor via Bo på Lantgård.
10.37. Några kunder är redan inne och handlar dagens plantor på Ingvaldstorps Trädgård utanför Katrineholm i Södermanland. En snövall mellan två av de stora växthusen skvallrar om en lynnig vår.
Väntan på statsrådet
Inne i butiken väntar ägaren Mikael Johansson på landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Snart ska bilen med statsrådet, pressekreteraren och en livvakt svänga upp på gårdsplanen här i Södermanland.
Det är det sextonde länet i ordningen och Katrineholm den fyrtioförsta kommunen på resan.
10.48. Mikael Johansson håller sig beredd vid kassorna. Tolv minuter före utsatt tid kommer dagens hedersgäst.
Här på handelsträdgården blir landsbygdsministern lite nostalgisk efter att ha hälsat på gruppen som väntat på honom, från företagets ägare till representanter från kommunen och länet.
– Mitt första jobb var på en handelsträdgård, säger Bucht och blickar ut över de många växthusen.
Landsbygdsminster Sven-Erik Bucht får de olika växthusen utpekade för sig av ägaren Mikael Johansson. Foto: Camilla Olsson.
Frågor om försäljning
Efter en kort bakgrund om företagets historia ställs ingående frågor om försäljningen av julstjärnor. Använder man inte mörkläggning längre?
Mikael Johansson uppdaterar honom om den senaste växttekniken och lotsar runt i växthusen. I det ena huserar Medelhavsväxter och ett riktigt gammalt olivträd väcker nyfikenhet.
– Är det snurr på sådana här växter? undrar Bucht och blickar runt bland palmer och citronträd.
När pelargondelen närmar sig är det växthustaket som fångar ministerns uppmärksamhet.
– Är det 16 millimeter? säger han och pekar upp mot kanalplastens hårda yta.
– Det är 10 millimeter, svarar Mikael Johansson och leder hela sällskapet in i en stor del där pelargonerna står på rad.
– Det är ju billigt det här, fyra för 100 kronor! utbrister ministern och pekar på blommorna.
– Det är vår grej, att vara billiga, svarar Mikael Johansson och berättar om omsättningen samtidigt som vi leds in till tomaterna och kryddorna.
Tjuvar planta
Sven-Erik Bucht tar en tomatplanta och ber sin pressekreterare filma. Framför kameran visar han hur en tomatplanta ska ”tjuvas”.
Sven-Erik Bucht vet hur man tjuvar en tomatplanta. Foto: Camilla Olsson.
När Mikael Johansson påpekar att det är en körsbärstomat som inte ska tjuvas sätter han snabbt ner den och byter till en annan planta.
Vill få stöd
Samtidigt passar Mikael Johansson på att berätta om svårigheterna att få jordbruksstöd som trädgårdsföretag. Det är svårt att svara på myndigheternas frågor om hur många kor man har när man vill söka investeringsstöd för ett nytt kafé.
– Vad säger du? Berätta! säger Sven-Erik Bucht och sätter ner tomatplantan och lyssnar.
Möter vanligt folk
Han säger att det här är en viktig del av sin Sverigeresa. Att möta vanligt folk ”eftersom det är viktigt för beslutsfattare” att höra om deras intryck för att kunna fatta bättre beslut.
– Det finns så mycket duktigt folk där ute, på landsbygden. Det finns så mycket drivkrafter, företag, ideella krafter och det gäller för oss beslutsfattare att se dem och förstå att vi inte kan hålla på och försaka svensk landsbygd och möjligheter för landsbygden att utvecklas, förklarar han.
Besöker landsbygdskommuner
Under sin Sverigeresa ska han besöka landets 130 landsbygdskommuner, även några som inte definieras som landsbygdskommuner och alla län för att utveckla den uppfattningen.
Efter att ha visats det senaste växthuset på Ingvalds Trädgård är det dags för ridsportbutiken bara några meter bort.
Mikael Johansson visar det nya växthuset på Ingvalds Trädgård för landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Foto: Camilla Olsson.
Svårt med marknadsföringen
Här huserade en gång mjölkkor men familjen Johansson ville ta till vara på byggnaden och hästintresset är stort hos några av medlemmarna.
– Vi har svårt att marknadsföra den här delen av företaget, säger Mikael Johansson när gruppen har kommit upp på den gamla höskullen.
– Ni borde ta hit någon från landslaget, föreslår ministern samtidigt som han vandrar mellan grimmor och hästtäcken.
Första fikat
11.36. I ett hörn av ena växthuset, bland sättpotatis och fröer, har det dukats upp till dagens första fika.
Bullar, sockerkaka och kaffe för den som vill ha. Sven-Erik Bucht tar för sig och svarar på några frågor under tiden godsakerna serveras.
– Det är så kul att se en så entreprenöriell familj, som inte bara tänker på växterna utan tänker på en helhet. Jag tror att de har studerat Ikea-konceptet, de vill ha kafé med liten restaurang så att folk stannar längre. Det var ju så Ikea tänkte när de gjorde det, så att folk handlar mer, säger han som under tiden som kommunalråd övertalade Ingvar Kamprad att satsa på en etablering i Haparanda.
Tjugo minuter senare är det dags att ge sig av . Över Södermanlands böljande vägar med s-formationer går färden innan det är dags för nästa stopp.
12.27. På Blaxsta vingård är det stor uppställning som väntar. Företagsrepresentanter, politiker och lokal media är på plats för att ta emot landsbygdsministern.
Viktiga mineraler
I en gammal ombyggd ladugårdsbyggnad berättar ägaren Göran Amnegård om varför vindruvorna som växer här är så goda att dricka och hur viktig markens mineraler är för slutprodukten.
– Hur blir årets skörd? frågan kommer från en i sällskapet och får snabbt svar:
– Kommer tomten? säger Göran Amnegård och lockar fram skratt hos den församlade publiken.
Stängda dörrar
På gårdens dryga två hektar mark växer 5 500 vinstockar. Några hinner sällskapet se på vägen upp till det stora huset där lunchen serveras bakom stängda dörrar.
Sven-Erik Bucht på väg ut från den gamla ladugårdsbyggnaden på Blaxsta vingård. Nu väntar lunch. Foto: Camilla Olsson.
Några timmar senare ska sällskapet vidare i länet.
I närheten av Sundbyholm utanför Eskilstuna ligger Stora Lövhulta gård. Produktionen är växtodling och sedan Karola och Peter Reuterström köpte gården 1995 har den successivt blivit större.
Nu är det 974 hektar som odlas med den senaste tekniken och så effektivt som möjligt.
Förlorar ingen tid
15.40. Sven-Erik Buchts sällskap svänger upp på gården. Eftersom de är tio minuter sena finns ingen tid att förlora.
I maskinhallen har fika dukats upp och ministern förser sig samtidigt som han får en powerpointpresentation över gårdens verksamhet och hur ägarna ser på saker.
Vill ha långa spelregler
Karola och Peter lyfter frågan om svårigheterna med korta spelregler för jordbruket inom EU. Kaffekoppen fylls på och Sven-Erik Bucht konstaterar att alla vill ha en förenklad jordbrukspolitik nästa gång det är dags för en omförhandling inom unionen.
16.17. Peter tar fram en bild över gårdens skördar från 1969 och framåt. Han pekar också på hur politiken påverkat en del av diagrammet.
– Under omställning -90 skulle man producera så lite som möjligt, säger han.
De senaste åren pekar skördekurvan rakt uppåt och när landsbygdsministern vill veta vad det beror på är en del av förklaringen gårdens arbete med Lean Lantbruk. Ett arbetssätt inspirerat av biltillverkaren Toyota där effektivisering och rätt sak på rätt plats är central.
Inom lantbruket blir produktionen allt mer digitaliserad och på Stora Lövhulta gård har exempelvis alla maskiner gps. Men diskussionen om förarlösa maskiner är också högaktuell.
”Förbaskat kloka”
Peter och Karola vill skicka med ministern att Trafikverket inte bara ska titta på tillstånd till förarlösa bilar och lastbilar utan även traktorer.
16.33. Kafffekoppen får en påfyllning. Sven-Erik Bucht får höra om drönarteknik och hur sociala medier påverkar beslut inom lantbruket och skogen. Ägarnas powerpointbild med tankar kring det får honom att ta fram mobilen och fotografera.
– Ni är förbaskat kloka! säger han innan det är dags för rundvandringen som avslutar sista gårdsbesöket för dagen.
Efter Karola och Peter Reuterströms presentation av Stora Lövhulta gård är det dags för en snabb gruppfotografering. Foto: Camilla Olsson.
Öppet möte
En kvart senare är det dags att svänga ut från gårdsplanen och bege sig tillbaka till Flen. Där väntar öppet möte med partirepresentanter och allmänhet som brukar avsluta Sverigeresans länsbesök.
Innan dagen är slut har han besökt sin fyrtiotredje landsbygdskommun. Till valdagen 2018 har han som ambition att vara färdig med resan.
Då har många fler kaffekoppar druckits och ännu fler synpunkter tagits emot.
Fotnot: Landsbygdskommunerna räknas enligt OECD:s och Tillväxtverkets definition av kommuner.
Det är inte bestämt vad det ska kallas, det nyinredda rummet alldeles innanför dörrarna på äldreboendet Tranan i Storuman, men det är alldeles säkert hur det ska användas. Här ska man kunna umgås och prata och det finns mycket att prata om.
Dukat till fest
Möblerna är i gammal stil och det är dukat med glittrande pressglas, precis som till fest förr. I fönstren står krukväxterna man känner igen och väggarna pryds av gamla verktyg och prylar.
Allt är uttänkt in minsta detalj.
– Gardinerna är valda i en mörkgrön färg som ska vara lugnande för personer med demens. Det ska påminna om hur det är att vara ute i skogen och naturen, berättar Carina Grahn-Johansson som är en av de anställda på Tranan som arbetat med att ställa iordning rummet.
Många goda krafter har samarbetat för att rummet ska bli klart. Väntjänsten, Storuman Fritid, Tranans aktiveringsgrupp, Storumans demensförening, Lions, anhöriga och frivilliga har varit med och hjälpt till.
Och hur firar man resultatet? Naturligtvis med invigningsfest med tunnbrödsrullar och riktig, gammaldags tedricka på lappländskt vis.
Man förstår varför hon föll direkt för Blombergsgården i Vikarbyn – en kringbyggd dalagård från 1700-talet med ett fantastiskt läge med milsvid utsikt över Siljan mot Sjurberg och Rättvik.
– Jag upptäckte gården under en skidsemester. När jag fick komma in och titta kände jag bara: Wow! Vilket ställe! Och så mycket yta, berättar hon.
Mikaela och sambon Jonas gräver grunden till en handelsträdgård på gården.
Det var 2011 och hon hade bara tre dagar på sig att bestämma sig, då ägarna redan hade fått ett bud. Hon slog till och bytte 39 kvadratmeter kombinerad verkstad och butik mot en hel gård med en mängd byggnader.
Här finns en radda uthus med fähus, loge, hönshus och en gammal handelsbod. Även ett isdöse där handlaren Johan Melker Blomberg, som gett namn åt gården, hämtade is från Siljan som lagrades i sågspån och såldes till byborna.
Kunde inte vila första sommaren
Mikaela som var van med små ytor hade plötsligt nästan obegränsat med bostads- och arbetsyta. Och för första gången på länge kunde hon pusta ut lite.
Hon kände hur sliten hon var efter tio års arbete i verkstaden och butiken som ständigt behövde bemannas.
– Jag längtade efter att bara kunna vila upp mig första sommaren. Men det gick ju inte, konstaterar hon.
Köpte ett helt litet ”kvarter” av hus på den kringbyggda Blombergsgården.
Nej, för även om gården passade perfekt för Mikaelas behov, med massor med uthus och ytor, så krävdes mycket jobb för att anpassa lokalerna till hennes skapande. Det mest akuta var att göra i ordning en butikslokal och verkstad.
Har framtidsplaner för gården
Mikaela bor på övervåningen i det ena boningshuset och på nedervåningen finns en lägenhet till som hon hyr ut till turister. Det andra huset på gården, det ursprungliga bostadshuset från 1860, har stått obebott länge och har ett stort renoveringsbehov.
Det är hennes nästa projekt. Mikaela ska renovera det tillsammans med deltidssambon Jonas Börthas som hon träffade på fest i grannbyn Västbjörka.
Jonas, som nu delar sin tid mellan Vikarbyn och Huddinge, jobbar till vardags med fastighetsanalyser och tillsammans har paret dragit upp framtidsplaner för gården.
Gården har utsikt över Silan – och är inredd med auktionsfynd och keramik.
Förutom att renovera bostadshuset så har de börjat gräva i den stora trädgården, som på sikt ska bli en besöksträdgård med ett stort växthus och tillhörande servering.
– Jag tror att det handlar mycket om att våga satsa, säger Mikaela och berättar att det har varit handelsträdgård på gården tidigare.
Mikaela är en av Sverige mest kända keramiker som säljer sina färgstarka tallrikar, muggar och ljusstakar, med mera, i flera designbutiker förutom i sin egen butik. Särskilt hennes ljusstake Barock har blivit en storsäljare med sina svulstiga, svällande former.
Tog tid innan hon slog igenom
Hon upptäckte glädjen med keramik på en kvällskurs när hon var i 20-årsåldern. Sedan utbildade sig på Nyckelviksskolan på Lidingö och på Kuben i Örebro och öppnade egen keramikverkstad och butik.
Men det tog många år av hårt slit innan hon gjorde sig ett namn och kom in hos stora återförsäljare.
– Det var tufft i början. Jag sålde av grejer och använde arv för att kunna fortsätta göra det jag ville. Det var när mina saker började synas i tidningarna som det vände och folk började känna igen varumärket, säger hon.
Barock heter Mikaela populära ljusstakar med sin svällande och svulstiga look.
Sin stil beskriver hon som mycket mer romantisk än vad hon själv är. Det får gärna vara färgglatt och med tydliga uttryck som blomblad och böljande barockformer.
Samtidigt finns det också en enkelhet som gör att porslin, ljusstakar och krukor passar både till en middag hemma med familjen och till fina släktkalas.
– Jag tycker att det är roligt om man kan använda produkterna mycket och att man kan ha vackra saker även till vardags.
Granatsplitter från morfars far på väggen
Kanske kommer det konstnärliga draget från porträttmålaren Erik Lamm, hennes morfars far som var konstprofessor i Wien och som bland annat var frontmålare under första världskriget. Hans porträtt hänger på en vägg i köket.
– Vår släkt har kvar ett stort granatsplitter som han fick i armen under kriget. Morfars far och hans fru kom senare till Sverige, där han försörjde sig som porträttmålare.
En stor del av hennes produktion är sedan ett par år tillbaka utlagd på verkstäder i Skåne och Portugal. Mikaela tillverkar vissa specialbeställningar och fokuserar på att ta fram nya designer och prototyper.
Livet går i ett lugnare tempo
Efter 20 år som egenföretagare konstaterar hon att hon fortfarande inspireras av ungefär samma saker.
– Den här, säger hon och visar upp en stiliserad havrekärve som hon fäster på ett vackert fat som ska engoberas, lerslammas, med vit färg.
– Den kommer från ett mönster på en soffa i mitt barndomshem.
Livet i Vikarbyn står i stark kontrast mot hennes tidigare tillvaro i Stockholm. Här är livet enklare och går i ett lugnare tempo.
– Jag kan gå ifrån och vila när det blir för mycket. Telefonnumret står på dörren till butiken. Kommer det kunder kan de bara ringa, säger Mikaela.
Namn: Mikaela Willers Yrke: Keramiker Bor: Vikarbyn, Rättvik Familj: Två söner, 16 och 11 år, deltidssambon Jonas Ålder: Firar 50 år i sommar med stort kalas hemma i trädgården.
Nationalekonomerna Jonna Rickardsson och Charlotta Mellander vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har tillsammans studerat relationen mellan livstillfredställelse och olika platser i Sverige.
I studien kommer de fram till att Sveriges lyckligaste människor bor i följande kommuner:
1. Öckerö
I södra Bohuslän, strax utanför Göteborg, ligger Öckerö kommun. Där är de drygt 12 800 invånarna de nöjdaste i Sverige, 3,67 på en skala mellan 1-4.
2. Vilhelmina
I djupaste Norrland, vid gränsen mot Norge, ligger Västerbottens största kommun Vilhelmina. Nöjdhetsindexet för invånarna här är 3,55 vilket gör att kommunen är den näst nöjdaste i landet.
I studien kommer man även fram till att de som bor i mindre orter eller på landsbygden har högre sannolikhet att vara mer nöjda med sina liv i jämförelse med stadsbor. Dessutom ser de att en hög livstillfredsställelse hänger ihop med tillit till människor i området där man bor och med nöjdheten med den offentliga servicen. De som känner hög tillit till sina grannar och som är nöjdare med den offentliga servicen i kommunen där de bor är i högre utsträckning nöjdare med sina liv.
Stor variation mellan små kommuner
Men samtidigt som människor tenderar att vara mer nöjda på landsbygden visar studien också att variationen mellan hur nöjd man är är störst mellan små kommuner. Det vill säga små kommuner är både mest nöjda och minst nöjda.
Längst ner på listan hamnar Hultsfreds kommun där medellyckan ligger på endast 2,97. Enligt forskarna har de kommuner som hamnar långt ner på nöjdhetslistan i flera fall låga medianlöner, låg befolkningstäthet och relativt sett hög öppen arbetslöshet.
Frågan som ställts i studien är ”Hur nöjd är du på det hela taget med det liv du lever?” och insamlingen av enkätmaterialet har gjorts av SOM-institutet.
I dalabyn Kniva, bara någon mil från Falun, finns ett paradis för trädgårdsentusiaster. I en gammal lanthandel från 1930 driver trädgårdsmästarna André Strömqvist och Andreas Graveleij en trädgårdsbutik av det mer personliga slaget. Med genuin affärslokal, växter från i huvudsak lokala odlare och trädgårdsdetaljer och redskap som andas både exklusivitet och överkomliga priser är ett besök på Kniva trädgård ett utflyktsmål.
En chans i livet
Hyllor, bänkar och bord är fyllda med varor av både praktisk och vacker karaktär. Foto: Göran Thorén
På bara några år har Kniva blivit ett begrepp i trädgårdskretsar, inte minst för att André och Andreas är både kunniga och passionerade när det gäller jobbet. Och bygden. Och varandra.
– Men att det skulle bli så här bra var en slump, berättar André som är bördig från Falun men som tillsammans med Stockholmsfödde Andreas har bott i huvudstaden i många år.
– För några år sedan bestämde vi oss för att flytta till falutrakten och kanske starta något eget så småningom, säger Andreas som var den mest pådrivande i ”projekt lämna storstaden”. Men så dök det här upp, och ett sådant här ställe hittar man bara en gång i livet.
Interiören i trädgårdsbutiken är densamma som när lanthandeln byggdes, och ska så bevaras. Bakom disken står Andreas. Foto: Göran Thorén
Paret hade just förlorat budgivningen på ett hus i Sundborn när de fick nys om fastigheten i Kniva. I mäklarannonsen stod ingenting om butik, utrymmet definierades som förråd, så när André och Andreas kom på visning en decembereftermiddag 2014 fick de hjärtsnörp av lycka.
– Vi lyste in genom butiksfönstren med ficklampa och insåg att ursprungsinredningen var kvar, och dessutom verkade orörd. Där föddes idén om en egen butik.
Att boningshuset var beboeligt fick plötsligt underordnad betydelse, men lyckligtvis var det trevligt och inflyttningsbart. Innan de hunnit blinka var fastigheten nämligen deras.
Butiken ett kulturarv
Så öppnade de butiksdörren, traditionellt placerad med ingång på hörnet, och klev in i ett kulturarv. Butiken hade bommats igen kring 1960 och sedan dess använts som förråd, vilket gjorde att allt var intakt. De väggfasta hyllorna, köpmandiskarna med många lådor, de linoljefärg-målade gröna väggarna, tapeten i bakre kontorsrummet … Till och med linoleumgolvet var kvar, ännu med avtryck av butikens gamla silltunnor.
– Fast mattorna var så trasiga att vi tvingades ta bort dem, säger André som dock gläds åt att det fanns fina trägolv inunder.
Inom loppet av ett halvår hade paret lämnat sin tillvaro i Stockholm, men kunde som egenföretagare ta med frilansuppdrag till Dalarna. André är trädgårdsmästare, kulturmiljöspecialist och författare, och kom senast ut med boken Trädgårdsmästarens anteckningar. Andreas jobbar som trädgårdsmästare och blomsterdekoratör med bland andra hovet som kund, som exempel skapade han blomsterarrangemang till bröllopet mellan prins Carl-Philip och Sofia.
Ritar hållbar trädgård
Och nu har de alltså sin egen trädgårdsbutik, som de från början tänkte ha öppen bara lite då och då om somrarna.
– Men snart insåg vi att det är viktigt att värna människorna och livet i bygden, säger André och berättar att de nu går mot ett regelbundet öppethållande.
– På bara några månader hade vi stamkunder, och det känns som om vi sätter Kniva på kartan. Dessutom har butiken varit en väg in i ett socialt sammanhang, den har redan gett oss många vänner.
Vid sidan av ett fint sortiment av frön, lökar, perenner, grönsaksplantor, sommarblommor, krukor och engelska redskap rymmer butiken trädgårdsinredning av det lite udda slaget. Allt ska vara hållbart, slit- och släng är tabu, och dessutom bygger de just nu ett växthus för att själva kunna driva plantor till försäljning.
Bygden har lagt beslag på deras hjärtan
Andreas Graveleij med mängder av sommarblommor utanför Kniva trädgårdsbutik. Foto: Göran Thorén
Självklart jobbar de också med sin egen trädgård, de är inte trädgårdsmästare för inte. Sedan tillträdet har den 1 600 kvadratmeter stora och i princip växtfria tomten försetts med enorma mängder vårlök som nunneört, kungsängslilja, vårstjärna och minst femton olika sorters narcisser. Men då tomten är stenig odlar André och Andreas mycket i lådor och krus, med anuellerna, de ettåriga blomstren, som trumfkort för omedelbar fägring.
– I övrigt tar det tid och kräver förberedelser att skapa en trädgård, konstaterar André som tillsammans med maken ritar på en växtmiljö som ska hålla länge.
Killarna är nämligen övertygade om att de ska stanna i Kniva, där de för övrigt firade bröllop häromåret. Om de förut hade planer på att pendla mycket mellan Dalarna och Stockholm konstaterar de nu att trädgården, butiken och bygden har lagt beslag på deras hjärtan.
– Den här platsen hade väntat på oss. Som tur var hittade vi hit.
Lever drömliv i Dalarna
Namn: André Strömqvist och Andreas Graveleij, båda 40 år. Yrken: André är trädgårdsmästare, kulturmiljöspecialist och författare, Andreas är trädgårdsmästare och blomsterdekoratör. Tillsammans driver paret Kniva trädgård, www.knivatradgard.se. Instagram: knivatradgard, Facebook: Kniva trädgård Bor: I ett hus vid en gammal lanthandel i Kniva utanför Falun i Dalarna. Familj: Varandra
4 Blommande krukfavoriter
1. Jätteverbena – Verbena bonariensis
Foto: IBL
Har blålila blommor på tunna men stabila stjälkar. En bra vävarväxt som binder ihop andra växter, men själv svävar lite ovanför. Blir cirka 120 centimeter hög, blommar hela sommaren är hett lockbete för pollinerare.
2. Mexikansk solros – Tithonia rotundifolia
Foto: IBL
En solrossläkting med knallorange blommor. Den växer fort, förgrenar sig fint och blir till buske på bara någon månad. Blir två meter hög, trivs bäst i egen stor kruka och blommar till första frosten.
3. Stor blomstertobak – Nicotiana alata ’Grandiflora
Foto. IBL
En gammaldags vit blomma med fantastisk doft. Tyvärr lite tråkig på dagen, men allt är förlåtet då den tar igen allt framåt kvällen. Blir någon meter hög och behöver stöttas , stjälken förgrenar sig allteftersom den blommar.
3. Dekorativdahlia – Dahlia x pinnata Bishop of Llandaff
Foto. IBL
Har stilfullt mörka blad som ger effekt även utan blomning. De vackert blodröda blommorna kommer igång först i juli. Växer sig strax över metern, vill stå i rejäl kruka och blommar till första frosten.
4. Änglatrumpet – Brugmansia
Foto. IBL
Blommar i huvudsak i vitt men finns också med rosa och gultonade blommor. Blir stor, växer fort och bjuder på effektfulla stora trumpetblommor. Vissa sorter doftar gott, andra ingenting. Kräver gigantisk kruka och vill stå varmt och skyddat. Kan vara flerårig om den tas in över vintern. Änglatrumpet är giftig och ska absolut inte förtäras!
Kniva – by som gjord för växtlighet
Kniva är en by i södra Dalarna, i det som kallas Kopparbergslagen. Kniva är känd sedan 1400-talet och ingår i världsarvsområdet Falun. Idag har Kniva drygt 100 invånare. I anslutning till Kniva ligger bergsmansgården Gamla Staberg, en hembygdsgård med fin terrasserad fruktträdgård, och nu alltså Kniva trädgård som lockar nytt folk till byn.
Deras gård, Klockarns vall, tillhör Grejsans fäbodvall med anor från medeltiden. Den ligger bedövande vackert uppe på ett berg med milsvid utsikt över skog och sjöar. Vartefter man åker den branta vägen upp mot vallen är det som att man meter för meter lämnar den moderna världen bakom sig.
Här har tiden stått still. Några getter ställer sig i vägen och det är bara att stanna och vänta. De gör sig ingen brådska. I en grå liten stuga till vänster ryker det ur skorstenen, det är messmörskok på gång.
Det är fler än familjen Wiklund som har djur och lever här, Grejsan är en levande fäbodvall.
− Det är underbart att vara här igen, vi har längtat hela året, säger Linda med känsla.
Farmor Gunilla flaskmatar ett lamm tillsammans med barnbarnen Sid och Bo.
Hon, maken Olle och deras tre små barn har precis kommit på plats och pustar ut efter flytten. För det är inget litet projekt att flytta upp både folk och fä för en hel sommar på fäboden.
Mycket ska packas innan allt är klart, förutom mängder av kläder och blöjor så även alla djur: Två kvigor, en tjurkalv, sex tackor, tio lamm, tolv hönor, en tupp och en norrbottensspets.
– Det blir lite kackel innan allt är klart och man kommit i ordning här uppe. Djuren ska ut i sina hagar och allt ska på plats. Tjurkalven får stå inne några dagar, han är ny i flocken och måste socialiseras lite mer med människorna innan han släpps ut, berättar Linda.
De tre sönerna, 5-årige Bo, 4-årige Sid och ett och halvt år gamla Milo springer glatt omkring som nyligen utsläppta kalvar. De drar i mamma och pappa och vill genast gå upp på berget eller till sjön för att bada.
Men de får stilla sig eftersom de vuxna måste ta hand om allt det praktiska först.
– För oss är vardagsstressen kvar nu i början, men den brukar släppa efter några dagar när vi kommer in i de nya rutinerna och lugnet lägger sig, säger Linda.
Årets tre bästa månader
Linda vid sin älskade fäbod med hisnande vacker utsikt.
För nu väntar årets tre bästa månader för familjen. De lever i samklang med naturen, djuren går lösa och barnen rör sig fritt. Här får uppleva den i dag sällsynta lyxen av total tystnad och på nätter och kvällar framåt juli och augusti – kompakt mörker.
– Det är fantastiskt att se hela stjärnhimlen välva sig över oss. På kvällen kan vi tända en brasa och bara sitta och lyssna på berättelser. Vi är tillsammans på ett annat sätt än under resten av året, berättar Linda.
Hon jobbar som undersköterska till vardags och är inte uppvuxen med fäbodliv, även om föräldrarna hade grisar, gäss, kalkoner och ankor.
Det var först när hon träffade Olle för sju år sedan som hon kom till Grejsan, hans föräldrar har sommarhus i trakten – och tanken började gro.
− För att lära mig mer så var jag under två sommarveckor volontär hos Tin Gumuns på Karl – Tövåsens fäbod utanför Rättvik där jag lärde mig massor, fortsätter hon.
Drömstället blev till salu
För två år blev så en stuga till salu på Grejsan. Precis det ställe hon hade drömt om, Klockarns vall, med plats att utveckla verksamheten och kunna ha ett sommarcafé.
Här fanns också fähus och andra byggnader som skulle behövas.
– Det var många som var intresserade men jag tror att säljaren valde oss för att vi tänkte ha djur och hålla vallen öppen.
Det här är andra sommaren som familjen Wiklund driver fäboden. Eftersom Olle inte är ledig hela sommaren är Linda ofta ensam med både barn och djur.
– Barnen och deras behov går först även om de får lära sig att stå åt sidan när djuren tas om hand. Det gäller att hitta rätt nivå, så man inte förtar sig, speciellt som vi har småbarn, säger hon.
Under fyra söndagar i juli, den 9, 16, 23 och 30, öppnar Linda sitt sommarkafé på fäboden, för fikasugna besökare.
En dag går fort menar Linda. Vardagliga sysselsättningar som att få upp vatten, hämta mat i jordkällaren, värma vatten för disk och att laga mat tar mycket längre tid.
– Här är man närvarande i det man gör, nästan ett meditativt tillstånd. Samvaron med barnen får också ett annat innehåll, säger hon.
– I stan ska man betala för upplevelser, det är bara sånt som gäller. Betala för entréer till lekland, köpa studsmatta, konsumera. Här kan det räcka med att gå på en stig, man använder alla sinnen och samtalar mer med varandra. Jag märker hur barnens språk utvecklas, de pratar mycket och använder många ord.
Under fyra söndagar i juli, den 9, 16, 23 och 30, håller Linda öppet för sommarcafé i en av stugorna. Det kräver en hel del förberedelse när det gäller bakning och annat.
– Förra sommaren hade jag öppet varenda söndag men märkte att det blev för mycket. Caféet är ett populärt utflyktsmål, det är kul, men jag kände att det tog för mycket tid från barnen, säger hon.
Vill ordna kurser i mathantverk
I mån av tid planerar Linda för andra framtida aktiviteter på Grejsan.
– Det finns så mycket gammal kunskap som riskerar att försvinna. Idag vet man knappt vad maten kommer ifrån. Att smör kommer från mjölk, att crème fraiche är syrad grädde, säger hon.
– Allt det som framställs som hippt och nytt idag, att syra grönsaker eller göra egen kefir, har folk kunnat i alla tider. Jag skulle vilja anordna kurser i sådana ämnen. Lära ut hur man gör så att folk kan ta beslut på om de vill köpa varan eller tillverka den själv.
Redan i sommar kommer Linda att ordna kurs i hur man hanterar en lie. Hon kommer också att anordna en botanisk vandring på fäboden. Här finns många rödlistade och skyddsvärda växter som låsbräken, fjällgröe, backnejlika och annat.
– Det pratas så mycket om jordning och grundning nu för tiden. Det handlar om att förstå sitt ursprung och det enda sättet är att jobba med jorden, skogen och att vara med sin familj. Då är vi tillbaka till våra rötter och då hittar man lugnet i sig själv, säger Linda.
Solen börjar gå ner bakom bergen. Det är dags att locka hem djuren och ta kväller. Äldste sonen Bo har börjat lära sig att kula och följer med mor ner mot hagarna. På avstånd hörs getterna bräka, de är på väg hem för kvällsmjölkning.
En vanlig dag på fäboden
Linda med två av sina fjällkor.
1 Vid sju, kanske, kliver familjen upp. De har ingen väckarklocka, utan ligger kvar tills de vaknar. 2. Om barnen fortfarande sover smyger Linda ut och börjar utfodra djuren. Annars äter familjen frukost och går ut tillsammans till djuren. 3. Barnen hjälper till med det de kan, släppa ut hönsen, plocka upp ägg och mata flasklammet. Djuren hålls inne på natten eftersom det är gott om varg och björn här. 4. Sedan ska boskapen släppas ut. Linda ser först till att hålla undan barnen så de inte kommer i vägen för någon klöv. 5. Därefter mockas lagården och förbereds för kvällen, det ska finnas hö och vatten i båsen.
Barnen är med hela tiden och hjälper till så mycket de kan och har lust till. De har inga leksaker här och frågar aldrig efter det, arbetet blir till en lek i sig. 6. När de är klara med djuren plockar Linda nässlor, kirskål och annat ätbart. Sedan är det dags för lunch och middagslur för de minsta. 7. På eftermiddagen drar familjen på äventyr, som att gå upp på Grejsaberget, bada i tjärnen eller gå till Sötbäcken. Där leker barnen med barkbåtar eller kastar sten i vattnet. Det kan också bli en tur till lanthandeln i Bingsjö för att köpa glass.
Gillar gammalt hantverk
Namn: Mases Linda och Olle Wiklund Ålder: 35 år respektive 32 år. Aktuella: Har just flyttat till sommarvistet Klockarns vall vid Grejsans fäbodvall. Familj: Varandra och sönerna Bo, 5 år, Sid, 4 år, och Milo, 1,5 år. Bor: Gård i Rättvik men tillbringar somrarna på fäboden. Yrke: Linda är undersköterska, Olle snickare Intresse: Familjen, fäbodbruk, växter och gammalt hantverk.
Ökat intresse för fäbodbruk
Fäboddriftbörjade redan på medeltiden i Sverige. Mjölkkor (och getter) fördes till en skog eller ett fjäll för att beta under sommaren, då hemgården inte kunde försörja djuren året om.
En fäbodvall är en samling byggnader, som stugor, fähus och kokbodar, som ofta tillhörde bönderna i en särskild by. Fäbodbrukets kärnområde var norra Dalarna, Härjdalen och delar av Jämtland, men även i Hälsingland, Värmland och Medelpad.
Fäbodbruket dog ut på 1900-talet men har fått en renässans på senare år genom ökat intresse för småbruk och gammalt mathantverk, som fäbodarnas osttillverkning.
