Den som läst några böcker eller sett lite svensk TV eller film är nog redan bekant med dem: Stereotyperna lantisen, norrlänningen och bybon. I populärkulturen dyker de ju ofta upp när handlingen ska förläggas utanför storstaden.
Berättelsen om lantisen går ut på att han eller hon är trög, otrendigt klädd, talar grov dialekt, saknar universitetspoäng och fnyser åt både genusteori och Instagram. Känns lantisen igen?
Ordkarghet främsta signumet
Och går vi till norrlänningen, då är han (för det är nästan alltid en han) tecknad à la Jägarna, med skjutvapen och ordkarghet som främsta signum. Han bryr sig inte om sitt yttre, men inte heller om sitt inre vad det verkar – allt han bryr sig om är att få lägga in ännu en snus och torka av fingrarna på sin Helly Hansen. Är norrlänningen bekant?
Och så kan vi ta bybon.
Till skillnad från norrlänningen kan det vara en kvinna. Men då oftast en kvinna med gammalmodiga värderingar och sluten mentalitet, som föraktar nykomlingar så väl som nya råvaror i matbutiken. Om inte hela schablonen slagit knut på sig själv vill säga (lite likt hennes 50-talssjal om håret) och hon funnit evig visdom bland träd och åkrar där borta på det eviga yogaretreat som allt utanför tullarna förstås alltid är (varning för ironi).
Känner du bybon? Det gör inte jag.
Läs även: Så avslöjar du den urbana normen
Känner inte lantisen
Jag känner varken lantisen, norrlänningen eller bybon när jag tänker efter – åtminstone inte när de stöpts i populärkulturens snäva form och schablonmässiga idé om det andra, det som inte är normen, det vill säga det som inte är stadsbon. Och det är ju lite underligt med tanke på att jag själv är lantis, norrlänning och bybo, enligt gängse måttstock.
Jag är författare till yrket och har hittills skrivit tre romaner vilka alla utspelar sig på den landsbygd jag känner bäst, det vill säga den jämtländska landsbygden där jag är uppvuxen och bor idag.
Min ambition är att skildra människoöden i den upplevda periferin och skriva in dem i hjärtat av litteraturen, att sätta dem i centrum av sina egna liv och försöka berätta om lantisar, norrlänningar och bybor som människor bortom schablonerna – människor som älskar, arbetar, ljuger, säljer våfflor till turister eller retar sig på exfruns semesterbilder på Facebook.
Fylligare klang
Och jag hoppas att vi blir fler som berättar om livet på landet, oavsett om det är i bokform, TV, film eller kanske egna Youtubekanaler.
Jag tror att ju fler röster från landet som hörs – må det vara Jämtlands thairestaurangföretagare, Värmlands transpersoner eller Smålands Instagramdrottningar, alla röster som saknas i populärkulturen idag – desto fylligare blir klangen och desto bredare blir berättelsen om landet, det land som vi alla utgör.
Ja, tillsammans kan vi göra berättelsen så bred att vi alla får plats i den som de sammansatta människor vi är – när vi sprängt sönder stereotyperna.
Elin Olofsson, författare till romanerna Då tänker jag på Sigrid, Till flickorna i sjön och Gånglåt
Vad tycker du? Skriv en debattartikel – så här gör du!
Nyhetsbrev från land.se
Över 26.000 läsare! Lands nyhetsbrev är gratis och kommer till din mejl med tips om bra artiklar. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.
När jag fyller i formuläret godkänner jag LRF Medias regler om lagring av uppgifter.
Visa oss din vardag på Instagram!
Hashtagga #helalandetlever och tagga @land_se
Följ Land på Facebook!
Inlägget Vi måste bredda berättelsen om lantisen dök först upp på LAND.se.